Det är ganska svårt att vara helnykterist

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det skrivs alldeles för litet eller snarare inte alls om hur svårt det är att vara helnykterist i Sverige (om man inte är nykter före detta alkoholist. Då har det ju en helt annan kvalitet, eller hur?). Larmartiklarna om spritens skadeverkningar är legio. Typisk rubrik: "Hur många barn måste dö av sprit innan vi vaknar?"

Jag säger inte att sådana artiklar inte är oerhört viktiga och nödvändiga, men det gemensamma för dem alla är att man aldrig tar upp alternativet att inte dricka alkohol alls.
Jo, till slut hittade en av dem höjdaren: ”Att ta Finlandsbåten och supa skallen av sig”

Inte heller vin. Att vara helnykterist just i Sverige är mycket svårare än till exempel i Frankrike där jag bodde några år och ingen, jag menar bokstavligen ingen fransk människa, började diskutera med mig varför jag föredrog mineralvatten i stället för vin som bordsdryck. För fransmännen är detta inget dramatiskt val. Om jag tyckte om att dricka vatten som bordsdryck var detta mitt fria val och ingenting att diskutera. Det var vilsamt.

Jag har inte heller på mera exotiska resor behövt förklara och motivera.

Här hemma däremot har jag ända från unga år avkrävts förklaringar. Jag har stört stämningen genom att inte vilja smaka på det förstklassiga vin värdfolket kostat på. Man har blivit både stött och oroad. Så länge jag var gångbar på könsmarknaden kunde någon farbror blinka till och säga: "Jojo, men summan av lasterna är konstant, sägs det", och jag har då parerat. "Själv ägnar jag mig åt den tredje" och stämningen har liksom lättat.

Nej, jag har ingen rationell förklaring. Men en instinktiv kunskap om min benägenhet för utbrott och överdrivna känslokast. En tendens att ge sig över i både positiv och negativ bemärkelse. Kanske har jag förstått att om jag fick smak på alkohol så skulle jag gå till överdrift där också. En gång i London med unga vänner övertalades jag att beställa en cider.

De andra beställde in nya pints hela tiden medan jag smuttade på mitt glas. "Come on Kristin, have another cider." Okej. En klunk av det andra glaset gjorde mig plötsligt gråtfärdig. Man undrade oroligt "Oh, I"m so very old".

Det råkade nämligen vara min födelsedag.

Det har varit ett tjatigt inlägg i mitt liv dessa funderingar över varför jag inte ens druckit vin. Det har väckt många aggressioner. Ända sen någon studentfest är jag i svenska sammanhang försiktig med att lämna mitt glas obevakat.

Någon lustigkurre vill gärna skvätta sprit i min päronsoda. Artikeln jag refererade till i början analyserade det nordiska förhållandet till alkohol. Ute i Europa tar man ett par glas vin till maten. Vi vill också det. Men den svenska alkoholkulturen handlar framför allt om ett berusningsdrickande och detta förhållningssätt överförs till tonåringarna.

En gång på 80-talet gjorde jag ett besök på en ungdomsgård. Det gällde något reportage. Flickorna var lätta att prata med. De hade olika idéer om hur de tänkte sig framtiden. Kanske adoptera en liten svart baby, tyckte någon och fick många med sig på den linjen. Med pojkarna var det svårare. Ett gäng sextonåringar i täckjackor nersjunkna i en slapp soffa. Jag frågade vad de tyckte var roligt. De kröp djupare in i nylonen och visste inte.

Jo, till slut hittade en av dem höjdaren: "Att ta Finlandsbåten och supa skallen av sig..." Ett projekt som livade upp hela gruppen. Att bli riktigt djävla full hade högsta prioritet. Fy fan vad full jag var, jag minns inte ett skit.

Min helnykterism har ifrågasatts av somliga av mina läsarinnor. En satt hos min frisör och menade på att det är ju bra böcker hon skriver, men det är synd att hon lär dricka så mycket.

Hon blev emotsagd "Kerstin Thorvall har aldrig druckit". "Jo, men, jag har sett henne med glas i handen. Ja, hon intar vätska", blev svaret.

"Men det är ju allt det där hon skrivit om. Alla dessa resor och leva ut med dans och karlar. Nog måste hon väl då...?

Nej, det har hon inte. Allt jag berättat om har jag gjort nykter. Då blir det onekligen ännu värre. Eller hur?

Kerstin Thorvall