Brinnande klot och olja tog Sverige till Azerbajdzjan
Då Azerbajdzjan vann den stora schlagerfinalen var det kanske en och annan som undrade vad detta svårstavade, muslimska och avlägsna land har med Europa, för att inte säga med Sverige, att göra. Visserligen vann Azerbajdzjan med en sång som komponerats av svenskar och där koreografin dessutom var svensk, men våra förbindelser är mycket äldre än så.
Det äldsta beviset för kontakter är tungt och handfast och står uppställt vid Gripsholms slott i Mariefred. Det är en runsten med texten: De foro manligen/fjärran efter guld/och österut/gåvo örnen föda/De dogo söderut i Särkland.
Att ge örnarna föda var vikingatidens poetiska uttryck för att döda fienden. Särkland var Mellanöstern, det vill säga allt land öster om Miklagård (Istanbul).
År 1036 gav sig ett stort antal svenska vikingar ledda av hövdingasonen Ingvar i väg på vad som kallats det sista stora vikingatåget. De reste över Kiev till Svarta havet, därifrån österut över Georgien till det som i dag heter Azerbajdzjan vid Kaspiska havet. De seglade vidare över till andra sidan och nådde Samarkand. På vägen tillbaka mötte de nya äventyr och svåra strapatser i Georgien där Ingvar och många av hans män omkom, men en liten skara lyckades ta sig hem igen med de stora rikedomar som Ingvar kommit över. I dag finns det ett trettiotal runstenar i Mälardalen som alla berättar om dem som for med Ingvar till Särkland.
En isländsk berättelse skriven av Odd munk handlar om Ingvar och hans resa. Där kan man se att Ingvar, som var släkt med Erik Segersäll och med fursten av Kiev, stannade över vintern hos drottning Silkesiv i Georgien innan de drog vidare mot dagens Baku vid Kaspiska havet. Där drev de handel och råkade in i strider med pirater som angrep med ett för vikingarna nytt och skrämmande vapen: eldkastare.
Sådana hade det funnits länge i dessa trakter för detta var oljans land och konsten att slunga brinnande olja mot fienden var en urgammal uppfinning. Den eviga elden kring oljekällorna gav redan för över två tusen år sedan upphov till lokala religioner, bland dem den ännu
i dag starka religionen zoroastrism.
Oljan användes länge enbart som bränsle för lampor, men under 1800-talet kom fotogenlampor på modet i Europa och därmed uppstod nästa starka kontakt mellan Azerbajdzan och Sverige. Nu kommer bröderna Alfred, Ludvig och Robert Nobel in i bilden.
Bröderna var etablerade i Ryssland och de visste att det fanns olja i trakten av Azerbajdzans huvudstad Baku. Oljan östes då upp för hand och transporterades i säckar på kameler till Baku.
Med ökad efterfrågan blev det transport i tunnor lastade på åsnor. Men behovet bara ökade. Ludvig Nobel lät då konstruera världens första oljetanker. Den var svensk, fick namnet Zoroaster, var 56 meter lång och levererades från Motala verkstad år 1878. Oljan fördes upp från Baku till ryska hamnar.
Nobel lät också konstruera Rysslands första oljeledning som förde oljan från källan ner till hamnen i Baku och bröderna lät bygga Rysslands första raffinaderi. Inom några år var Nobels anläggning i Baku Rysslands största företag. Förhållandena var svåra för de anställda, men Nobel var ändå pionjärer på många sätt. De var de första som införde ett slags företagshälsovård. Det byggdes arbetarbostäder och arbetstiden förkortades från 14 timmar om dagen till 12.
Staden Baku fick ett stort antal moderna fastigheter av europeisk typ. År 1902 var Nobels Bakuanläggning världens näst största oljeföretag, direktörerna kom från Sverige och Finland.
Revolutionen 1917 hejdade till en början inte verksamheten, men 1921 tvingades den siste svenske direktören Axel Blomgren fly. Han hjälptes ut ur Ryssland av Amalthea-mannen Anton Nilsson, som då var stridsflygare i den ryska krigsmakten. Därmed upphörde Nobels verksamhet i Baku. Azerbajdzjan blev en del av Sovjet och var det ända fram till 1991 då landet blev självständigt.