Kraven på att slopa villkorlig frigivning är populism av sämsta slag
Att en och annan ledarskribent vill skrota den villkorliga frigivningen är inte hela världen.
Mer oroande är att en majoritet i riksdagen ansluter till dumheten.
Sant är att en ung man i Oslo av allt att döma hade varit i livet i dag om Sverige varit ett land som burat in kriminella och slängt bort nyckeln.
Brottet tycks nämligen ha begåtts av en man som för bara några månader sedan släpptes från anstalt efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt senaste straff, ett år och sex månader för rån.
Det är för övrigt inte första gången denne Makaveli Lindén varit föremål för rättsväsendets intresse. Att han bara är 20 år gammal hindrar honom inte från att ha ett aktningsvärt brottsregister. Redan som femtonåring dömdes han till ungdomsvård.
Här finns osedvanligt många tacksamma argument för dem som är av uppfattningen att det daltas med brottslingar och att svensk lag är ett tandlöst skämt.
Ungdomsrabatt, villkorlig frigivning, påstådd mild påföljd, det är bara att välja och vraka.
Således är det inte förvånande att Expressens och Dagens Nyheters stundom liberala ledarsidor de senaste dagarna har ondgjort sig över nuvarande ordning, mullrat om ”skamfläck” och upphetsat varnat för att terrorister släpps i förtid.
Nu ingår det i en ledarskribents befattningsbeskrivning att larma och göra sig till och deras inflytande över lagstiftandet är lyckligtvis starkt begränsat.
Dessvärre är även de flesta av riksdagens partier av åsikten att den villkorliga frigivningen ska slängas i papperskorgen eller i vart fall starkt begränsas.
Sverigedemokraterna och Alliansen vill se drastiska förändringar.
Socialdemokraterna har lagt förslag om tuffare övervakning och kommer om jag känner det partiet rätt ansluta till majoriteten om opinionen blir för högljudd och besvärande.
Nu är det emellertid så att den villkorliga frigivningen existerar av en anledning. Den syftar till att motverka återfall i brott. Därvidlag är inte Sverige udda, alla civiliserade länder tillämpar varianter på det systemet.
Dessa regler ger samhället möjlighet att kontrollera den successiva övergången från anstalten till ett liv i frihet. Det är i många fall avgörande för den dömdes anpassning.
Att hålla en person inlåst tills hela straffet är avtjänat och sedan sparka ut honom eller henne på en gata där det ofta inte finns något stöd är sannerligen inte ett bättre alternativ.
Populär är tanken att risken för återfall i brott ska beaktas innan en person släpps villkorligt. Den möjligheten upphörde på goda grunder 1999.
Inlåsning av människor ska grundas på de brott de begår. Inte på en föreställning om vad som kanske kommer att ske i en framtid som vi inte vet mycket om.
Andra påpekar att samhället behöver skydda sig. Det är ett rimligt argument. Men det går inte att med säkerhet avgöra vem som kommer att återfalla i brott och vem som inte kommer att göra det. De flesta skulle hållas inlåsta på grund av en risk som aldrig skulle ha blivit verklighet.
Risken för återfall är förvisso som störst den första tiden i frihet. Men forskning och statistik visar att det är relativt ovanligt att en person som har avtjänat straff för allvarliga brott gör sig skyldig till grov kriminalitet under den villkorliga frigivningen, det vill säga under den tid som den förlängda anstaltsvistelsen skulle pågå.
Att låta intagna avtjäna hela straffet är för övrigt förenat med påtagliga nackdelar. De personerna skulle nämligen inte omfattas av de möjligheter till övervakning som nuvarande system bygger på.
Till skillnad mot hur det ofta låter i debatten släpps inte fångar vind för våg. De flesta övervakas. Har regler att följa. Begås grövre brott ryker frigivningen och personen får utöver det nya straffet även avtjäna den villkorliga delen.
Nuvarande system är inte perfekt. Utrymme för förbättringar finns. Att ställa ytterligare krav är inte orimligt.
Men hojtandet om att slopa den villkorliga frigivningen är populism av sämsta sort. Utan den kommer vi att få fler brottsoffer.