Kvinnan såg på mig med hat när kommunisterna samlades

De gamla kamraterna samlades för sista gången.

De skulle begrava en man som de alla hade respekt för. Han hette Per Axelson, Stor-Pelle kallad, en lågmäld och bildad västgöte som hade den ovanliga egenskapen att han kunde lyssna.

Konsten att lyssna var den sämst utvecklade förmågan hos de gamla kamraterna som i tidiga år hade utvecklat talekonsten till en nivå som ofta framkallade leda hos omgivningen.

Med åren hade nog fler än en insett att lyssnandet gav större auktoritet än pratet.

Då var det redan för sent.

Partiet hade förenat dem i övertygelsen om att de upptäckt nyckeln till historiens gåtor och framtidens svar. Deras lärare var en fetlagd och tyrannisk kines med familjenamnet Mao. När han avled fann lärjungarna en rad felräkningar i konteringsboken och följaktligen var slutsumman falsk.

 

Begravningen var ateistisk men religiöst vacker. De solbelysta björkarna syntes genom den ljusa Österhaningesalens höga fönster. Nedanför kistan låg en krans med en sista hälsning från kamraterna på Gnistan.

Sakta defilerade de förbi kistan. Fler än en förvånades nog över bredden i Stor-Pelles kontaktnät. I ledet av sörjande gick en före detta FN-ambassadör, tidigare anställda på riksdagens bibliotek och en ständigt oppositionell socialdemokrat.

Men de flesta var gamla kamrater från det maoistiska partiet som inte längre finns. Det var en märklig samling.

Där gick i perfekt knuten slips en gammal redaktör som vandrat ut i öknen och blivit försvarsadvokat åt Vladimir Putin.

Där gick en före detta kommunistisk journalist som blivit miljonär på innovativt företagande.

Där gick en socialistisk förläggare som på parkeringen urskuldande förklarade varför han köpt en Tesla.

Där gick en gammal man som är ordförande i en förening för vänskap med Nordkorea. Han författar hyllningsepos till den kommunistiska dynastin Kim som ingen läser mer än tjänstemännen på Nordkoreas ambassad, vilka förmodligen vidarebefordrar ärebetygelserna till Pyongyang.

Där gick en cigarrökande hotellmagnat med bibliomaniska drag från Halland.

Där gick en klädsnobb som håller ex-kommunistiska salonger i sitt stora hem.

Där gick i rufsig och till synes yrvaken författare av radikala visor och roliga sketcher.

 

Alla bugade framför kistan med Per Axelsons stoft. Det kunde varit en scen ur en roman av John le Carré.

En sådan scen kräver gemensamma hemligheter och en uppgörelse. Antydningar fanns. Hotellmagnaten viskade att Vladimir Putins advokat bara med tvekan besvarat hans hälsning. Klädsnobben undvek Nordkoreas svenska ombud. En kvinna gav mig ett ögonkast fullt av hat.

Jag fick en ros av hotellmagnaten som i sin tur fått den av FN-ambassadören. Jag la rosen på kistan och sedan knackade jag försiktigt en sista hälsning på träet.

Kanske hade människorna runt båren ändå fortfarande något gemensamt. Fliten. Man ska arbeta. Första juli skickade Pelle ett rundbrev till några författare och bjöd in till diskussion om utformningen av en stor bok han redigerade:

En liten varning: Som några av er vet har jag sedan 2,5 år diagnosen lungcancer. Tack vare utomordentligt professionell vård och omsorg finns det chans att jag kommer att få vara med och slutföra projektet. Men min bostad är omgjord till sjuksal, något käk kan jag kanske inte fixa till, men det finns ju take-away och en kopp kaffe går alltid att ordna.

En månad senare var Per Axelson, kommunist och journalist, förläggare, bibliotekarie och IT-pionjär, död. Han blev 75 år.

Kamraterna tog farväl och sedan skingrades vi.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM

Minnesord

Kommunism

Begravning

Mao Zedong