Det är ju ungdomsåren som är vidriga, Veronica Maggio

Veronica Maggio.

När min äldsta dotter inte får svar på sina sms till mig så skickar hon ”krkdkkd” i ett par omgångar så att min telefon ska låta. Det är så sött att jag får hål i alla tänderna.

När jag går hem från hennes yngsta lillebrors förskolelämning funderar jag över hennes krkdkkd.

Är det ”en sådan sak som tonåringar gör” eller är det bara hon?

Det får jag aldrig veta, och det gör ingenting. Men en sak är saker: jag ska börja skicka kakafonimeddelanden till människor som inte svarar. För det funkar ju.

Om jag byter yrkesbana imorgon så vill jag bli forskare i tonår. För hur yvigt och ojämnt och spretigt det än är nu så ska det räta ut sig och ta över både land och agenda.

 

Jag läser en intervju med Veronica Maggio i Svenska Dagbladet som fångar in mig med rubriken ”Veronica Maggios stora oro: att hon har blivit för hård.”

Det är ju så jag känner! Jag har blivit hård. Allt som inte är ”hela huset brinner och alla har inte kommit ut än” lämnar jag därhän. Jag hetsar upp mig för lite nuförtiden.

Jag vill veta om Veronica verkligen har blivit för hård, hur blev hon i så fall det? Vad blir konsekvenserna? 

Först handlar frågorna om att Veronica Maggio släppte ett album som inte blev lika hyllat som de andra ”plattorna” och hur hon förhöll sig till att inte vara tokhyllad och bäst för en stund. Jag tänker på paraguayanen Derlys Ayala som tyckte att det var en bra idé att spurta den första halvan av VM i maraton för att sedan kliva av.

Men till skillnad från en överoptimistisk paraguayan så håller Veronica Maggio för maraton efter maraton, alla stegen upp för trapporna, in i hissen, mot festen i köket där Maggios nyaste går på repeat.

Hon är det bästa som har hänt svenska låttexter sedan Kenneth Gärdestad. Kanske glömmer jag några däremellan, men för den här texten så känner jag så.

 

Efter en stund övergår intervjun i frågor om skrivkramp och kreativ ångest och allt som hör de vidriga känslorna till.

Och sen kommer kanelbullens mittboll: Frågorna om att bli vuxen och därmed tappa hjärtat.

Ungdomsglöden, självupptagenheten, de stora känslorna, det patetiska som man låter ta över hela tillvaron, det svullna hjärtat.

Sam Sundberg frågar ”Vad får man i stället där hjärtat satt förut?”

Veronica svarar att hon oroar sig för att hon har blivit för hård, att ”man blir vuxen på fel sätt och slutar bry sig om rätt saker.”
Varför måste vi bli hårda för att klara vuxenlivet? Det är ju ungdomsåren som är vidriga.

Hitta mig en fyrtioåring som vill vara sjutton igen. Jag väntar.

Om inte Veronica Maggio inser att hela intervjun är material till nästa album så kan väl någon som känner henne berätta det.



Veckans tips: Läs SvD-intervjun med Veronica Maggio.

Veckans tjat: Läs den en gång till.