Rätt att skärpa straffet för kvinna som ljög om våldtäkt
Hovrätten skärpte väsentligt straffet för en kvinna som ljög om en våldtäkt.
Ett steg i rätt riktning, men domstolarna borde börja se ännu allvarligare på brottet falsk tillvitelse.
För nästan på dagen ett år sedan intervjuade Aftonbladets Anders Johansson en ung man som fick sitt liv slaget i spillror sedan han felaktigt anklagats för våldtäkt.
Adrian, 36, satt häktad i sju månader, hängdes ut på nätet och förlorade arbete, bostad, stora delar av umgängeskretsen och flickvännen.
När rättegången mot honom skulle börja bröt den unga kvinnan som anklagat honom för en brutal våldtäkt utomhus ihop och erkände att hon ljugit i polisförhör efter polisförhör. De hade haft sex frivilligt.
Kvinnan åtalades för falsk tillvitelse. Tingsrätten dömde henne till två månaders fängelse samt skyddstillsyn. Inte tillräckligt strängt bedömt, ansåg åklagaren och överklagade.
Hovrätten skippade skyddstillsynen och dömde kvinnan till ett år och fyra månaders fängelse. Det var av flera anledningar klokt.
Skyddstillsyn kan i och för sig vara ett utmärkt straff. Men då ska det också finnas skäl att anta att påföljden kan bidra till att den avhåller sig från fortsatt brottslighet.
Då ingenting tyder på att kvinnan kommer att hitta på nya våldtäktsanklagelser eller hamna i andra former av kriminalitet behövs inga brottspreventiva åtgärder.
Det skärpta straffet ska dessutom ses i ett principiellt ljus. Den som ljuger på detta sätt tar i onödan stora polisresurser i anspråk. Lögnerna kan dessutom leda till felaktiga domar och försämrad tillförlitlighet hos domstolarna.
Det talas i juridikens värld om artbrott. Med det menas brott som samhället ser extra allvarligt på och där straffet i regel blir fängelse trots att det egentligen finns utrymme för alternativa påföljder. Grovt rattfylleri och våld mot tjänsteman är vanligt förekommande exempel.
Men även brott som kan påverka domstolarnas förmåga att döma korrekt finns med i katalogen. Mened och övergrepp i rättssak. Dock inte falsk tillvitelse.
Det är en smula märkligt. Mened handlar ofta om att skydda en misstänkt brottsling. Det går att argumentera för att det är allvarligare att falskeligen anklaga en medmänniska för brott.
När allt kommer omkring är beviskraven höga just för att det är bättre att skyldiga går fria än att oskyldiga förlorar sin frihet.
Ett fall påminnande om detta var uppe i Högsta domstolen för fem år sedan. Justitieråden på Riddarhustorget ansåg den gången inte att falsk tillvitelse ska betraktas som artbrott.
Det var en mindre lyckad dom.
Jag hoppas att de höga domarna förr eller senare tar sig an frågan igen och kommer till en annan slutsats.
Nej, det handlar inte om att det skulle vara viktigt att straffa dem som diktar ihop en våldtäkt hårdare. Det är mycket ovanligt att kvinnor ljuger om att ha utsatts för sexuella övergrepp och brottet falsk tillvitelse kan lika gärna handla om en man som ljuger om någonting en kvinna ska ha gjort.
Falsk tillvitelse kan strängt taget handla vilken påstådd brottslighet som helst.
Det är brottslighet som inte bara skadar den drabbade. Samhället skadas. Något som borde avspeglas när straffet mäts.
Adrian heter egentligen något annat.