Drunkningarna handlar om kronor och ören
Ett barn dör.
Sommarens hittills finaste dag, eftermiddag övergår i kväll. Solen står lågt. Badstranden i Helsingborg är full av människor. Ingen lägger märke till den sexårige pojken som först leker i vattnet, sedan slutar leka.
Ett barn dör och ansvar ska utkrävas. Redan dagen efter lägger polisen ner utredningen.
Det går inte att säga något om. I detta enskilda fall är skuldfrågan sekundär. Tragiken bottenlös.
Men när det sedan blir helg och dödsolyckorna radas upp.
Hur ska vi förhålla oss då?
När ännu ett barn dör under lördagen, en tolvårig pojke som drunknar på en badplats i Garpenberg utanför Hedemora. När sju svenskar drunknar inom loppet av fem dagar.
Utredningar inleds och läggs ned. Notiser i tidningarna.
Vi vet väldigt lite om orsakerna i de enskilda fallen, men om vi lägger alla dessa nedlagda utredningar och alla dessa notiser bredvid varandra, bildar de inte ett mönster?
Ett mönster som lika gärna kan skrivas ut i siffror.
Fem år i rad har de svenska drunkningsolyckorna ökat i antal. Varmare somrar och mildare vintrar med tunna isar brukar anges som orsaker, nu senast i TV4:s nyhetssändningar under söndagen.
Ett annat skäl är förstås att simkunnigheten är åt helvete. Enligt Svenska Livräddningssällskapet kan vart femte barn inte simma.
En undersökning från Skolverket visar att var tionde svensk femteklassare inte är simkunnig. När eleverna själva tillfrågas är rädsla för vatten den vanligaste orsaken, kulturella orsaker den näst vanligaste.
Statistiken pekar på ytterligare två anledningar: kronor och ören. I rika områden är simkunnigheten god medan siffrorna störtdyker i fattigare områden. På Apelgårdsskolan i min hemstad Malmö kan färre än hälften av eleverna simma när de slutar nian.
Sedan 2007 har simkunnigheten ingått som ett mål i läroplanen, ett stort principiellt steg för frågan. Ändå svarar hälften av lärarna i Skolverkets rapport att deras elever inte får den undervisning de behöver. Svårigheter att få tider i simhallen är den vanligaste orsaken.
Och för det barn som inte lär sig simma på skoltid återstår ofta bara ett alternativ: privat simskola. Som inte sällan kostar uppemot 200 kronor per 30-minuterslektion.
Varför har då inte simkunnigheten blivit en politisk fråga? Svaret är att den varit det länge. De senaste tjugo åren har riksdagsmotionerna duggat in med jämna mellanrum.
De har varit påfallande lika, oavsett om de kommit från vänster eller höger: Simkunnigheten får inte bli en klassfråga! Fler ungar måste lära sig simma! Resurser behöver skjutas till!
Alla tycks vara överens om att något borde göras. Någon gång. I framtiden.
En klen tröst för den som ska drunkna i dag.
För övrigt ...
... är män överrepresenterade i statistiken. De tar större risker, överskattar sin förmåga att simma, dricker mer alkohol, har mer sällan flytväst.
... ser drunkningsolyckor sällan ut som vi tror att de ska göra. De flesta som håller på att drunkna varken skriker eller viftar med armarna. Snarare tvärtom: de är tysta och orörliga eftersom all energi går till att försöka andas.