Generation ”mini-Ebba” är lillgammal - och progressiv
Den unga konservativa kvinnan är av allt att döma vinterns parfym.
Senaste exemplet fann vi i en artikel i Expressen om ”mini-Ebborna”, baserat på fyra tjejer aktiva inom Kristdemokraternas ungdomsförbund.
Klackar och konservatism var det här, nu börjar kvinnorna som inte är feminister att höras i politiken!
Det var ännu ett försök för att fånga den värdekonservativa trend som råder hos ungdomar i dag, en sorts pendang till Greta Thurfjells uppmärksammade artikel om huskvinnan i DN i höstas, och det finns förstås något kittlande med hela grejen.
Tendensen går igen överallt i västvärlden.
I medier över hela det anglosaxiska bältet – det vill säga i USA, Storbritannien och, i våra ögon, Sverige – har ämnet ”unga konservativa” analyserats de senaste åren.
Det är nu inte helt lätt att göra ett case av den här trenden, men några indikatorer kan man ta fasta på och det är nästan uteslutande statistik som visar att generationen ”mellan-millennials” – födda från 1990 till 2005 – tycks lite…lillgamla.
De dricker mindre alkohol, de börjar pensionsspara tidigt och värdesätter stabilitet i både arbets- och privatlivet mer än de som flög ut i vuxenvärlden kring millennieskiftet.
Framför allt är dagens unga överlag mer pessimistiska inför framtiden.
Inte så konstigt, kan man tycka, för en generation som växte upp mitt under brinnande finanskris, i ett osäkert världsläge ackompanjerat av terrordåd och allt högre ljudande larm om klimatförändringar.
Men är det konservatism? Och har den verkligen högre klackar än tidigare?
Tesen om den värdekonservativa millenniekullen testas också runt om i Europa med en och annan punktupplysning som stöd.
Se där, unga spanjorer är mer positivt inställda till dödsstraff än tidigare, italienare i samma ålder är alltmer skeptiska till EU och i Frankrike har acceptansen för otrohet sjunkit dramatiskt med de senaste generationerna!
Franska radiokanalen RTL upplyser oss om att blott 16 procent av 15-29-åringarna tyckte att otrohet inom parförhållandet var oförlåtligt 1981, år 2008 var siffran uppe på 45 procent och ”nu är det säkerligen fler än hälften av de unga som tycker samma sak”, förfasar sig artikelförfattaren och konstaterar att ”på 70-talet levde vi på kärlek och frihet!”. (Vilket kön som betalade det högsta priset för denna patriarkala franska nationalsport avhandlas inte, låt mig utveckla det en annan gång).
Kanske handlar det om slapphet i statistisk analys, kanske om behovet av ett nytt gäckande narrativ om de unga.
Men tittar man på attityden kring aktuella värdefrågor som ställs till ungdomar i västvärlden är trenden förkrossande tydlig.
I inställningen till migration, samkönade äktenskap, minoriteters rättigheter och jämställdhet mellan könen är sena millennials den mest progressiva generationen i västvärlden.
Men den nykonservativa drömmen om kärnfamiljen då?
Det som tidigare ofta varit en ekonomisk fråga, framför allt för kvinnor, tycks nuförtiden mer styras av känslor.
Om äktenskapet fått ett visst uppsving de senaste åren – här finns ingen enhetlig statistik – är det desto tydligare att tabut kring att skilja sig i princip helt utraderad hos Europas unga.
Ack ungdomen, alla civilisationers älskade sorgebarn.