Pojken kommer att dömas till vård för mordet på Peter Plax

Pojken som har åtalats för mordet på Peter Plax kommer att dömas till rättspsykiatrisk vård.

Det är, av flera skäl, bra.

Förhören med den misstänkte pojken, de delar som av hänsyn till ungdom inte har hemligstämplats av Attunda tingsrätt, är en djupt sorgesam läsning.

Sida upp och sida ner med två förhörsledare som lirkar, försöker förstå, försiktigt trevande, väl medvetna om att de har att göra med ett barn.

Pojken gör sitt bästa för att hjälpa till, men han famlar själv, frågar både sig själv och poliserna hur denna tragedi kunde inträffa, vad syftet var, vad han hoppades eller trodde eller drömde skulle ske.

Planen på mord tycks ha tagit form under en övernattning på ett slott i Södermanland.

Det återstod då endast sex dagar av Peter Plax 16-åriga liv och pojken bläddrade i Peter Englunds bok ”Tystnadens historia”.

14 essäer som, och nu lånar jag författarens egna ord, utgör ett försök att diskutera fenomen som tystnad, leda, döden och begäret.

Avancerad litteratur för en tonåring? Ja, kanske, men så tycks han inte ha läst mer än en sida innan han tröttnade och ägnade sig åt annat.

På Häringe slott befann han sig med sin far och sina bröder och sina diffusa fantasier om våld denna kväll i slutet på juli då det ännu fanns en framtid och ett antal liv som inte var förstörda.

– Jag tänkte väl bara ja, det här alltså kanske skulle typ om jag skulle mörda någon, ska han några månader senare berätta för utredarna.

Varför planerade han först att döda en annan kompis? När bestämde han sig för att lura med Peter Plax till en badplats och slå ihjäl honom med en yxa?

Svaren är diffusa, de svävar iväg och upplöses i osynlighet.

– Kanske någon typ tjej eller något sådant. Sedan tänkte jag väl kanske på A och sedan kanske Peter.

Spår av logik går att skönja här och där. Det var ingen idé att försöka lura med sig en främling. Varför skulle någon han inte kände vilja följa med till badet? ”En nära vän skulle inte tro att jag skulle kunna göra någonting sådant”.

Förhörsledarna lirkar vidare. Hade ni bråkat? Var ni konkurrenter i skolan?

”Det meningslösa våldet” är en kliché, ett begrepp utan innehåll. Våldet har strängt taget alltid en mening för utövaren, även om det kan vara behäftat med betydande svårigheter för en utomstående att förstå vari meningsfullheten består.

I just detta fall tycks dock ingen mening stå att finna.

Det frågas om spåren de har hittat i hans dator. Googlingar på butiker som säljer yxor, kartsökningar över det som skulle bli brottsplatsen. Men också om mer udda nerladdningar, som en 125 sidor tjock rapport om isolerade fångar i USA.

Långsamt närmar sig förhörsledarna de avgörande, existentiella frågorna. Tänkte du på Peters anhöriga? Förstod du att du kommer att få ett straff?

Ja, nja, kanske.

Straffet, ja. Jag tror inte att jag gör alltför stort våld på de pressetiska reglerna genom att gå händelserna i förväg och säga att pojken kommer att dömas för mord.

Han ringde själv polisen och berättade vad han hade gjort och den tekniska bevisningen såväl bekräftar hans redogörelse som binder honom till brottet.

Flera alternativ står, i teorin, till buds. Ungdomsvård i maximalt fyra år är ett av dem. Ett annat är fängelse. Men maxstraffet för den som är under 21 år är 14 års fängelse.

Då pojken bara är 16 landar det enligt praxis på cirka tre och ett halvt år. Ett straff han ska avtjäna två tredjedelar av.

I båda dessa fall skulle han med andra ord vara en fri yngling igen inom några år.

Nu är det dock så att en stor rättspsykiatrisk undersökning har genomförts. Den visade att han lider av en så pass allvarlig psykisk störning att han inte ens kan inse innebörden av sina handlingar.

Pojken kommer att dömas till vård. Den kan komma att pågå i många, många år.