Inte heller NOA-chefens meriter är bländande
Linda Staafs meritförteckning har lett till rubriker de senaste veckorna.
Inte ett pip har sagts om att biträdande rikspolischef Johan Olsson inte hade nämnvärd polisiär erfarenhet då han rekryterades.
Få torde ha missat att det pågår en förundersökning om grovt tjänstefel mot Mats Löfving, polishöjdaren som 2015 utsåg Linda Staaf till underrättelsechef vid Nationella operativa avdelningen, NOA.
En utredning i frågan inleddes och lades ner redan tidigt i år, men sedan det visat sig att duon har haft en privat relation vill åklagare reda ut om jäv förekommit och om Löfvings opartiskhet kan ifrågasättas.
Staaf har ett cv som knappast imponerar på dem som anser att den som blir toppchef inom polisen först ska ha gjort sina hundår medelst släpande på fyllon i tunnelbanan, långa nätter i patrullbil och kort rast fyra på morgonen på något glåmigt hamburgerhak.
Hon hade varit civilanställd sakkunnig inom ekonomisk brottslighet på polisen i Östergötland samt projektledare mot organiserad brottslighet och gått några polischefsutbildningar då hon fick toppjobbet på NOA.
Medan Staaf anställdes som underrättelsechef på Dan Eliassons tid som rikspolischef, fick Johan Olsson jobbet som högsta hönset på NOA sedan Anders Thornberg tagit över.
Olsson efterträdde sommaren 2020 Mats Löfving, som i stället blev regionpolischef i Stockholm.
NOA-chefen har, lika lite som Staaf, en bakgrund som polis. Olsson är i grund och botten statsvetare, en vetenskap han doktorerade i 2007.
I ungefär samma veva fick han arbete som analytiker på Säpo och gjorde snabb karriär.
Det är inget fel på den bakgrunden. Polischefer måste kunna komma från olika delar av yrkeslivet och det finns ingenting som säger att den som har gått den långa vägen inom myndigheten med nödvändighet har bättre förutsättningar för att göra ett dugligt arbete i toppen på NOA än någon med annan bakgrund.
Men när nu en kvinnlig polischefs cv har väckt uppståndelse är det inte ointressant att titta närmare på hur meriterad en man är som har nått ännu högre höjder.
Innan Olsson anställdes på NOA hade han gått tre polisutbildningar:
• Polisens chefsprogram det indirekta ledarskapet.
En kurs i att vara chef över cheferna ute i verksamheten. 18 månader under 20 procent av arbetstiden.
• Polisoperativ juridik.
Grundläggande rättsprinciper och de paragrafer som primärt är av betydelse för polisen i den dagliga verksamheten. 40 timmar.
• Polischef i beredskap.
Utbildning för ledande av polisarbete vid särskilda händelser, principer för arbete med folksamlingar, djupdykning i ordningslagen och polislagen och en del annat. Två veckors heltidsstudier.
Det här ser ju vid en första anblick inte ut att vara särskilt tunga meriter för någon som ska vara chef över ett tusental anställda och som har ansvar för att polisarbetet runt om i landet fungerar.
Ett av Justitiedepartementets krav på den blivande chefen på NOA var ”goda kunskaper om polisverksamheten”.
Ett krav som praktiskt nog är vagt och utan överdrivna ansträngningar går att fylla med det innehåll som behövs för att en viss person ska få jobbet.
Olsson, som fick tjänsten utan att den annonserades ut, saknar någonting viktigt, nämligen praktiskt polischefsarbete på lokal och regional nivå.
Några år ute i organisationen behövs för att kunna ge stadga och auktoritet.
Chefen för NOA ska leda alla former av polisverksamhet över stora ytor och säga vad man vill om personer som har fostrats på Säpo, de saknar erfarenhet av komplexiteten i gatumiljön och gängbrottsligheten.
De har inte heller nödvändigtvis förståelse för polisens kärnuppdrag, det vardagliga polisiära arbetet ute i landet.
Nu är det i och för sig inte svårt att hitta personer som anser Olsson vara kompetent och duglig. Men det är av underordnad betydelse för mitt resonemang.
Mitt ärende är ett annat, nämligen att stillsamt påpeka att Staaf inte är den enda toppchefen inom polisen vars meriter möjligen är bristfälliga.
Att det faktiskt ännu högre upp i hierarkin finns en person med ett cv som inte är så bländande att jag måste sätta på mig solglasögon.
Men om Olsson har det inte blivit larmande rubriker, tillsättningen av honom har inte lett till debatter i radio eller långa inslag i tv eller närgången genomgång av bakgrund och meriter.
Visst, de två fallen är inte identiska. Icke desto mindre finns det anledning att ställa en fråga:
Beror den uteblivna granskningen på att Olsson är man?