”En kvinna hade blivit hudflängd för något liknande”
Natalia Kazmierska om Knausgårds nya självbiografi ”Min kamp”
De senaste åren har vi lärt känna lattepappan, klichébilden av den härlige småbarnsfarsan som tar föräldraledigt, bakar surdegsbröd och har en specialhållare för take away-kaffet på barnvagnen. En figur som ofta har väckt irritation på grund av sin totala mysighet. Nu är det dags att presentera hans onda tvilling.
Den norske författaren och trebarnspappan Karl Ove Knausgård har skrivit en omtalad självbiografi, ”Min kamp”. I Norge har den skapat skandalrubriker, tjocka släkten har kallat boken för ”Judaslitteratur” och kritikerna har anklagat honom för att hänga ut sin familj.
Knausgård blev så chockad över uppståndelsen att han bytte telefonnummer och bosatte sig i Sverige i stället. På bokmässan i Göteborg, där jag tillbringade den gångna helgen, dök han dock upp med klar rockstjärnestatus. Alla babblade om geniet Knausgård, de flesta utan att ens ha öppnat boken. När han framträdde i montrarna var det fullknökat med kulturtanter som ville få en skymt.
Själv satt skandalförfattaren på scenen i Bob Geldof-frisyr och förklarade att den uppseendeväckande boktiteln delvis var en blinkning till Hitlers bestseller. Men framför allt, berättade Knausgård, handlar det om den ständigt pågående kampen, i vardagen: om att få ihop allt med dagislämningar. Vi snackar overaller som ska av och på. Karriärhetsen. Stressen över dammråttorna i hörnet. Ta allt det här, men byt ut latten mot sur och nattsvart norsk kaffesump.
Som livspusslarnas egen Mr Hyde berättar Knausgård hur de jobbiga ungarna tagit makten över hans tillvaro. När dottern lägger sig ner och skriker på golvet i köpcentrumet tappar han besinningen och får okontrollerade raseriutbrott. På morgonen går han motvilligt upp ur sängen och matar ungarna med blåbärsfil och müsli utan att känna någon större glädje över sin härliga kärnfamilj. Deras barnvagnar ser ut som något man hittat på en soptipp. Och när 40-årskrisande pappsen stressar i väg till dagis har hans ansikte förvandlats till en grotesk mask av frustration.
Jag får tårar i ögonen när jag ser en vacker målning men inte när jag ser på mina barn, skriver han. Det kan låta hemskt, men efter att ha matats med överdriven familjekult och härliga pappakrönikörer i något decennium är det faktiskt befriande att läsa om detta helt oharmoniska liv.
Visst är det fint och roligt att skaffa barn, menar Knausgård. Men det betyder för guds skull inte att det är meningen med livet. Man behöver inte bli en bättre människa. Alla pusselbitar faller inte på plats. Ingen kan kräva av sina ungar att de ska göra en lycklig.
Hade en kvinna uttryckt något liknande hade hon såklart hudflängts ännu värre. Men ”Min kamp” gör mig faktiskt sugen på att bli mamma.