Mejla

Malin Wollin

Amerikanen och jag är en feelgoodfilm

Publicerad:
”Paddington 2” är ett vackert litet mästerverk, tycker Malin Wollin.
Foto: TV4/Cmore
”Paddington 2” är ett vackert litet mästerverk, tycker Malin Wollin.

Den sista skälvande jullovsdagen klev det yngsta skolbarnet upp och kände sig översoven och seg.

”Se en film på Netflix så kanske du vaknar till”, sa jag bakom min dator.

”Då måste du också titta”, sa barnet.

”Jag kan titta med ett halvt öga”, ljuger jag, eftersom jag måste jobba. Sen tittar jag med alla ögon jag har.

 

”Paddington 2” är ett vackert litet mästerverk. Feelgood och matiné, Paddington frälser ett fängelse med marmelad och alla som är snälla vinner och sen är den slut. Både den onda och goda huvudrollen har köpt sex i verkligheten, men hallå, de dansar i färgglada kläder!

När filmen är slut, och till och med den fängslade skurken är så lycklig att han dansar, så gråter vi tillsammans i soffan. Sen läser jag nyheter.

Jordens allra sötaste djur brinner upp, krig och klimatförändringar och våldtäkter och någon jävel i USA har skjutit ett barn som kastade snöboll.

Varför ser inte världen ut som Paddington 2?

 

Dagen före julafton, den dag då jag lovat mig själv att inte handla julklappar, så tog jag bussen in till stan för att handla julklappar.

Som jag står där i det filmiska julregnet i den fimpiga busskuren så närmar sig en man från de mörkbruna hyreshusen.

”Kom in under taket”, säger jag och utstrålar mys.

”Sorry I don’t speak swedish”, säger mannen på engelska med amerikansk brytning.

En amerikan i mitt lilla hörn av Kalmar, åh!

Genast blir jag så där löjeväckande som man lätt blir när man träffar en amerikan.

Man plockar fram sin allra bästa New Yorkiska som man har kopierat från ”Vänner” och försöker verka som om allt är helt normalt. Om jag sköter mina kort rätt så kanske han tror att jag har bott i USA, eller ännu bättre: att jag är halvamerikan!

”What I said was ”Come on in under the roof””, säger jag och sveper världsvant och svalt med en arm som försöker vara Manhattan i radhusbyn.

Mannen tar ett stort kliv in och säger ”I was just gonna ask you if we could share the space.”

Jag ler mitt mjukaste och säger ”Of course, I only own the other half of town”

Inombords skriker jag av lycka och applåderar mig själv vilt åt att ha kommit på en sådan kvick replik i realtid.

Jag är nog ett språkligt geni. Ett kvicktänkt språkligt geni.

 

Vi pratar en stund om hur tråkigt det är med en grön julafton, sen kommer bussen.

Jag tar en fönsterplats i mitten av bussen, mannen sätter sig längst bak.

Himlen är orubbligt grå men jag känner mig upplyft. Trevligheter mellan främlingar, det är som yoghurtglass på ett pittoreskt torg strösslat med hopp om mänsklighetens innersta godhet.

Vid ostfabriken kliver mannen av. Tänk om han arbetar där? Då kan jag åka hem och skriva en utsökt roman som heter ”Den ystre amerikanen som lämnade allt och blev ostmakare i Kalmar”

Dörrarna går igen, jag tittar ut för att se åt vilket håll han går. Då ser jag att mannen står kvar på trottoaren och tittar på mig. Han lyfter armen, vinkar och ler.

Mitt liv är en film!

Min välvilja går rakt genom rutan och jag vinkar tillbaka.

Bussen kör vidare i den färglösa verkligheten, men det spelar ingen roll, för det som jag och amerikanen hade var en regnbåge.

Hoppas bara att han inte köper sex.

 


Back-lack: Vad är bättre än gruff på en fotbollsplan? INGET!

Djurgårdens Astrit Ajdarevic tjafsade med tränare Bergstrand (ej Nanne) och valde att lämna planen, för vem vill vara back?

 

Black om fot(bollen): Men backar är de bästa, det har jag personlig erfarenhet av. Och bråk är bra, de rensar rören och för oss framåt. På grund av högt i tak blir nog Djurgården bästa Stockholmslag i Allsvenskan den här säsongen.

 

avMalin Wollin

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Netflix

Feelgood

Paddington

Film