Jag skäms för att jag blir rädd för fyllegubbarna

Det sitter en äldre man med skäggstubb och trasig rock på sätet mittemot mig i tunnelbanevagnen och mumlar. För sig själv, osammanhängande.

Jag möter hans blick. Den är grumlig, och väldigt trött. Som om han inte sovit på flera år. Gud vet hur länge han har suttit här och mumlat.

Det är inte någon som svarar och, för all del, han har inte heller ställt några frågor. Bara mumlat.

I bland stegrar sig hans röst. Det låter hotfullt och då tittar medresenärerna upp från sina mobilspel och sneglar åt mannens håll eller på varandra.

Vid Slussen byter jag vagn, lite diskret så där. Och tillbringar sedan resten av resan hem med att skämmas.

När jag var liten var jag paniskt rädd för fyllegubbar. De med yviga frisyrer och smutsiga jackor som satt på träbänken utanför Systembolaget och som när som helst kunde börja hojta eller röra sig på ett otäckt svajigt vis. De var oförutsägbara och jag ville helst hålla mamma i handen när vi gick förbi. Eller helst av allt ta en annan väg.

Jag skämdes för det. Förstod att det inte var fyllegubbarnas fel egentligen, utan den där fyllan som gjorde dem så där svajiga och yviga. Men hjärtat slog snabbare, vare sig jag ville det eller inte.

Jag skäms för att jag fortfarande kan bli rädd för fyllegubbarna, för mumlarna, för dem som utan förvarning börjar bråka i snabbmatskön, för att jag är rädd för att någon plötsligt ska bli så jävla less på allt att de gör som Michael Douglas i filmen ”Falling down” och går bärsärkagång på sin omgivning.

Hjärtat slår snabbare, vare sig jag vill det eller inte.

Ett besök på akuten en söndagkväll. Ett väntrum med tre tummade tidningar, en pump med handsprit, en tv i taket som visar Aktuellt och en godismaskin som surrar.

I rummet bredvid ligger en kvinna och jämrar sig. Då och då stegrar sig hennes raspiga röst. Hon ropar: ”Jag står inte UUUUUUT längre! Jag klarar inte det här helvetet!”

Första gången tittar vi som väntar upp från det vi läser. Andra gången gör vi det inte.

Vi sitter kvar. Tänker säkert samma sak. Det kunde varit jag som låg där inne och tröttnade på allt och skrek för att jag var vansinnigt frustrerad eller vansinnigt sjuk.

Gränsen till sammanbrottet är så diffus, så otydlig men ändå så nära och så hotfull. Det som skaver är vetskapen om att när som helst kan det brista. Vi kan bli obekväma. Hamna någonstans där ingen riktigt vill att man ska vara.

Livet är skört.

En dag är det kanske jag som sitter på tunnelbanan och mumlar för mig själv. Du som byter vagn.

Följ ämnen i artikeln