Politik som dödar kvinnor
Debatten och diskussionerna inför valet har kommit att präglas av ett begrepp mer än något annat: rädsla. Politikerna stämmer in i en klagosång där refrängen handlar om att ta folkets oro på allvar. Rädslan dånar likt en rundgång ur högtalarna och det refereras tillbaka till en oro som växer sig större och större ju fler gånger den nämns.
Det går inte att skilja tonerna från varandra och det verkar nästan omöjligt att ta sig ut ur ekokammaren. Självklart är det
viktigt att ta oro på allvar, men vi måste även fråga oss vilken oro det är, och vad den grundar sig i.
Det finns en oro som jag har analyserat, funnit välgrundad, och som berör en ansenlig del av befolkningen i vårt land, men som samtidigt inte ges nära intill tillräckligt utrymme i den politiska debatten. Oron handlar i grund och botten om frihet, om kampen för kvinnors rätt till sitt eget liv, sin kropp och sin hälsa.
Det finns en bred politisk enighet om laglig abort i Sverige och det ses vanligtvis som en självklarhet i ett modernt samhälle. Detta till trots har riksdagspartier initierat diskussioner om att sänka abortgränsen, samt att vårdpersonal ska kunna vägra att utföra denna typ av vård.
Här finns en märklig dubbelhet där aborträtten i Sverige är permanent fridlyst, samtidigt som den är mer hotad än på länge. För trots att vi i Sverige bara har haft aborträtt i drygt 40 år talar vi inte sällan om den i synnerhet och jämställdhet i allmänhet som delar av vårt kulturarv.
I debatten florerar märkliga påståenden som att jämställdhet finns i vårt svenska DNA sedan vikingarnas tid (ni vet de där härliga, skäggiga snubbarna som åkte båt, snattade och våldtog kvinnor).
Vi i Sverige gör minsann inte skillnad på kön, hörs det sägas. Nej, tvärtom, Sverige är kvinnorättskämparnas fristad, Astrid Lindgrens fosterland. Vi tar till vara på och värderar tradition. Här respekterar vi kvinnors rätt till sina egna kroppar.
När det kommer till abortfrågan finns det ingen anledning till oro i världens minst ojämställda land. Gräset är ju grönare på vår sida. Nu går vi vidare till nästa fråga.
Eller? Kanske är det värt att pröva en annan tanke.
Det finns två saker som oroar mig särskilt när det kommer till aborträtten i Sverige. Det ena är att vi tror vi är immuna, trots att utvecklingen runt om i världen visar på att kvinnors rättigheter och kvinnorörelsen som sådan trycks tillbaka av ökande religiös fundamentalism med tillhörande inflytande, ökande nationalism och en återkomst av traditionella värderingar.
Detta står att läsa utförligt om i Kvinna till Kvinnas, som jag är goodwill-ambassadör för, rapport ’Så tystas en kvinnorörelse’, som
jag refererat till i en tidigare kolumn, men som jag inte kan låta bli att lyfta fram igen. Den bygger på en unik och viktig sammanställning av erfarenheter från 123 kvinnorättsförsvarare från 32 olika länder.
Det går inte att läsa rapporten utan att förstå naiviteten i tanken eller känslan av att denna utveckling inte kan ta sig in i Sverige.
Vi måste tillsammans arbeta för att ihärdigt lyfta frågan och peka på möjligheten av en negativ utveckling och dess eventuella konsekvenser. Vi måste syna politik som får till följd att en sådan utveckling blir mer sannolik.
Ett verktyg för att göra detta är att lyfta fram exempel, som att det i Italien är vanligt med vårdvägran och att kvinnor därför har svårt att få den hjälp de behöver, att man i Polen så sent som 2016 försökte driva igenom ett totalförbud mot abort, att guvernören i Kentucky försöker stänga ner delstatens sista abortklinik.
Det händer inte bara i avlägsna kulturer som vi tror att vi inte kan förstå oss på, och därför avfärdar som udda och olika oss. Det händer i Polen, dit svenska kvinnor åkte för att få hjälp innan abort blev lagligt i Sverige 1975.
Vi kan aldrig ta aborträtten för given. Inte här eller någon annanstans. En inskränkt möjlighet till abort innebär inte att färre aborter görs. Det innebär bara att fler osäkra aborter görs och de som får betala priset är kvinnorna.
Varje timme dör fem kvinnor i världen till följd av osäkra aborter. Varje timme. Fem kvinnor. Det är därför aborträtten inte får tummas på en enda millimeter utan alltid ska försvaras till varje pris – för priset för att inte göra det är skyhögt.
Det andra som oroar mig vad gäller abortfrågor i Sverige är att trots decennier av laglig abort och en stark feministisk rörelse som kämpat länge för kvinnans rätt till sin egen kropp så finns det fortfarande en väldigt olustig känsla och attityd som omgärdar ämnet: vi skäms!
Vi skäms över det som vi å andra sidan påstår är en självklarhet i vårt samhälle, men vi har svårt att erkänna det. Typiskt svenskt, skulle någon säga, men jag tror inte det.
Generellt är detta ett ämne vi ogärna pratar om. Skolundervisningen på ämnet abort är inte sällan undermålig eller helt obefintlig. Abort som fenomen döljs således av den institution som har kanske störst ansvar att hjälpa våra unga att kunna hantera och påverka sina egna liv.
Aldrig har vi levt i ett samhälle som tror så starkt på individens frihet, men sällan har vi frågat oss vad frihet egentligen innebär.
När abort inte diskuteras i skolan och när kvinnor och flickor inte vågar berätta om aborter för familj, vänner och partners saknar de en grundläggande frihet som män inte sällan tar för given.
Det handlar om rätten till våra egna kroppar. Som på så många olika områden leder skammen till tystnad och tystnaden till att en grundläggande mänsklig rättighet inte kan begagnas. Här riskerar en mångårig kamp att gå förlorad.
Samhället och skolan måste därför börja prata mer om abort, samtidigt som det måste bli en större fråga på ett politiskt plan.
Rätten till vår egen kropp och fri abort blir fullständig först när kvinnor kan nyttja den utan att begränsas av påbud, skam och skuld.