Därför är Akilov inte som Breivik

Att Rakhmat Akilov erkänner förvånar inte.

Vad finns det för anledning att begå ett terrorbrott och sedan förneka det?

Förvånande var däremot att han dolde sitt huvud under en filt då han fördes in i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt med händerna fängslade.

Terrorister, de som överlever, de som inte skjuter sig själva eller blir ihjälskjutna av polis, brukar tycka om att synas. Visa upp sig för pressen. Hålla långa utläggningar om ett högre kall och om det rättfärdiga i brotten de har begått.

I november 2011 satt jag på åhörarbänken i sal 828 i Oslo tinghus och såg en självsäkert leende terrorist prata nonsens om "dekonstruktionen av det norska samhället".

Men Akilov är ingen Breivik. Akilov bär inte kostym. Akilov tittar inte triumferande mot journalisterna.

Iförd kriminalvårdens gröna kläder tog han av sig filten först då chefsrådman Malou Lindblom sa åt honom att göra det.

Motvillige advokaten

På andra sidan det skottsäkra glaset satt journalister från hela Europa och tittade intensivt på mannens rygg. Kort hår, mörkt och gråsprängt. En tolk viskade i hans öra.

Advokat Johan Eriksson förde hans talan. Ska vi kalla honom den motvillige advokaten? Han begärde att få slippa uppdraget då den misstänkte krävde ett byte. Han vill försvaras av en sunnimuslimsk advokat.

Men det sa tingsrätten på goda grunder nej till. En domstol är ingen lekstuga och det ska inte vara möjligt att först begära en viss advokat och nästa dag en annan om det inte finns synnerligen goda skäl.

Åklagare Hans Ihrman begärde att mannen skulle häktas misstänkt för terrorbrott och mord, advokaten förklarade att hans klient erkänner brotten och sedan bestämde rättens ordförande att förhandlingen skulle hållas bakom stängda dörrar och journalister och andra åhörare blev utkörda.

I brist på alternativ intervjuade reportrar varandra på engelska, franska, tyska och danska, utanför fönstren stod en grupp med små förskolebarn och tittade intresserat på det stora polisuppbådet och efter någon timme blev vi insläppta i salen igen för att lyssna på vad tingsrätten hade kommit fram till.

Ska det verkligen behöva ta sådan tid att hålla denna häktningsförhandling? Är inte detta klappat och klart?

Juridiskt lurig

Det måste få ta den tid det tar. Ett erkännande räcker inte för att hålla en person inburad. Åklagaren var tvungen att lägga fram om inte hela sin bevisning så i varje fall delar av den.

Och terroristbrott är juridiskt sett ofta komplicerade. Normalt är motivet av underordnad betydelse. I detta sammanhang är det centralt. Det ställer högre krav på åklagaren än normalt.

Överraskande var det inte att Akilov häktades. Överraskande var det inte att rätten beslöt att han ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Överraskande var strängt taget ingenting: häktningsförhandlingen genomfördes på det sätt som häktningsförhandlingar alltid genomförs.

En man med långt vitt skägg skrek på svenska med stark brytning att "vi mördar i demokratins namn" och blev utledd ur byggnaden av vakter, en reporter som försökte tränga sig i kön hamnade nästan i slagsmål och i rökrummet satt en fotograf från Berlin och hostade.

Advokat Eriksson svarade efter förhandlingen på frågor. Bakbunden är han, då rådmannen beslöt att han inte fick säga ett dugg om vad som hade kommit fram under förhandlingen.

"Det enda jag kan säga är att min klient erkänner", svarade han med beundransvärt tålamod femtioelva gånger.

Många är de som anser att Akilov inte ska få ha advokat. Att brotten han begick var så grova att han har förverkat den rätten.

Ska verkligen denne mans vedervärdiga färd nerför Drottninggatan få oss att överge den kanske viktigaste aspekten av rättssäkerheten, rätten till juridiskt kunnigt försvar då staten anklagar oss för brott?

Jag tror att de som just nu gapar högst inte förstår att de egentligen inte vill ha det samhälle de längtar efter.