Moral, snatteri och kö i självscanningens tider
Jag avskyr de där självscanningsterminalerna som butikerna försöker valla in mig i.
Det är alltid nåt som krånglar så att man måste invänta hjälp av nån som är upptagen med att instruera en annan, som också kört fast. Personal som tidigare satt i kassan tvingas numera hantera kunder med extra stresspåslag, så att alla blir irriterade på varandra.
Jag ogillar överhuvudtaget tanken på att vara en anonym enhet som bara går in och hämtar varor, utan mänsklig interaktion.
Jag skriver ”hämtar”, eftersom det heter så på innerstadsstockholmska. Man köper inte nåt längre, eftersom ordet inbegriper det fula ordet pengar, man hämtar.
– Var har du hämtat den där väskan?
– Den har jag hämtat på Åhléns.
Jag står hellre i kö.
I takt med att scanningshelvetet brer ut sig växer de där köerna, eftersom vi traditionalister ännu är rätt många. När det äntligen blir min tur har jag behov av att prata lite, vilket förbryllar de allt yngre som sitter i kassan. Vilken tossa, tycks de tänka, och det bjussar jag gärna på.
Men det som avskräcker mig mest med det där nya betalsystemet, är att alla misstänks vara snattare. Betalar han för kassen? Är det verkligen rätt sorts tomater hon har slagit in?
Jag satt som nämndeman på 90-talet när såna där kundvagnar kom, med en avläsare så man själv kunde räkna ihop sina varor. Det var många som hamnade bakom skranket, djupt skamsna – till skillnad från Anders Öfvergård, som är ”förvånad och besviken” över sin dom.
Snatta är ett skönt ord, rentav av ett av svenskans äldsta med 700 år på nacken. Det är onomatopoetiskt; man hör att verbet handlar om nåt som går fort.
Snatteri är också intressant ur en moralisk synvinkel, eftersom det ofta är behäftat med ursäkten ”alla har väl nån gång …” och ”det var ju bara en skitsumma” så vidare. Om det inte är en kändis som ertappats, för då blir man otroligt indignerad.
Det där ordet borde tillämpas på fler om råden.
Sveriges Nato-förhandlare, Oscar Stenström, har fått ett nytt jobb, i Wallenberg-sfären. Det finns ingen anledning att förvånas. När regeringen rest runt i krigets Europa har vapennasarna Wallenberg haft en självklar plats i delegationen. Stenström har bara begagnat den där svängdörren som nästan inga andra länder har, eftersom vi tror att vi är immuna mot korruption.
Men när jag läste det där, kändes det ändå som om Sverige hade utsatts för ett slags snatteri. Hela Nato-processen har gått ut på att tulla av medborgarnas känslor; rädslan för ryssen och oron över framtiden.
Och fort har det gått.
När statens män ses som snattare, är det ändå stora värden på spel. Det kostar att nalla av medborgarnas förtroende.