Jag vill inte se ner på överklassen – men det är så svårt att låta bli
Gör det inte.
Gör det inte.
Gör det inte.
Fan, jag gjorde det.
Trots att det är clickbait, trots att det är nonsens, trots att det är enfaldigt oavsett om det är oavsiktligt eller med mycket flit.
Jag kunde tydligen inte låta bli.
Jag gick igång på Marcus Dunbergs kolumn i Svenska Dagbladet.
Den om att man ska välja vänner efter storleken på deras plånbok.
I texten berättar Marcus att han och hans vänner planerar en resa till Alperna.
Som man gör.
Redan här är Marcus rikare än alla jag känner. Och då har jag ändå ett flådigt jobb inom media.
Marcus vänner är lite olika rika. En del är jätterika, andra bara lagom rika.
Det är besvärligt, tycker Marcus.
Jag vill inte vara en sån som ser ner på överklassen.
Men det är så svårt att låta bli.
Det ständiga positionerandet.
Inom överklassen brukade det heta att det är fult att prata om pengar.
Det kanske bara är jag, men det känns som om det är det enda de gör nuförtiden.
Marcus fortsätter att redogöra för sin Alpvistelse.
”Väl framme på skidorten uppstår nästa problem: offpist-åkning med guide eller piståkning utan guide. Och så den verkliga vattendelaren: helikopterlyft eller inte? För vissa, lite mer välbeställda vänner, har skidåkning blivit lika med helikopter. ’Vispen’ är lika självklar som matsäcken i Lindvallens värmestuga.”
Vad är det för ogina och anala vänskaper han omger sig med, den där Marcus?
Om jag blir rik, förslagsvis på Lotto, så bjuder jag mina vänner på allt vi gör tillsammans tills de eller jag dör.
För att jag kan.
Men Marcus vänner vill åka helikopter och bara betala för sig själva.
Vad är poängen med en sådan förmögenhet? Jag försöker förstå, jag försöker se Marcus vänner framför mig, men tusen miljoner fördomar skymmer sikten.
Jag kanske är för medellös för att förstå.
Jag känner en man som är överklass. Vi kan kalla honom Sven.
Han brukar säga att överklassen ”känner igen varandra.”
Det räcker med en blick, och så vet de.
Jag känner likadant!
Jag känner igen en annan medelklassperson i samma sekund som jag ser henne. Det är hon som mixar Rodebjer med Lindex, eftersom hon har råd med ett Rodebjerplagg i taget.
Jag undrar hur det går med Marcus resa. Kanske får han åka ensam eftersom han i texten beskriver hur han ska ”frikoppla vännerna både i toppen och i botten.”
Så många frågor utan svar.
Men när jag tänker på Marcus och vännerna i Alperna vill jag bara fastna med halsduken i den där vispen.
Saknad:
- SVT är så mystiska. Plötsligt, utan någon som helst förvarning, strålar en tredje säsong av ”Saknad, aldrig glömd” ut i vårt vardagsrum. Julen kom tidigt i år.
Förhoppningsvis snart glömd:
- Och så finns det ”Sanningen om fallet Harry Quebert” på Cmore, en serie så dålig att den skulle vara rolig, om den inte var så dålig.