Om vi inte ska vara allt för varandra – vad händer då med oss?

Foto: KATRIN JAKOBSEN

Kuslig är den, mitt vuxna livs mest romantiska insikt.

När jag träffade Anna var hon allt jag behövde i livet. Förstavalet på mobilen, måltavlan för kyssarna, följeslagaren på museerna. Tröstaren, dryckessystern, snackpåsen, komikern, uppmuntraren.

Hon lärde mig om kamerahus, jag henne om innebandytaktik, åtminstone grunderna till ett solitt försvar. Jag lagade mat och hon strök sig mot min rygg, låtsades att köket var en trång korridor och hon glömt något på andra sidan. Vi pratade, pratade.

 
Irriterat märkte vi hur umgänget gradvis förändrades. Varför ville hon inte lyssna på min americana i bilen? Varför följde jag inte med på hennes yoga? Varför ringde jag inte direkt från jobbet när jag var ledsen utan väntade till frukosten?

Jag beskriver inte en förälskelse som övergår i vardag, den där tvååriga urvattningen, utan en längre process. Vi är kvar i den fem år efter bröllopet, trots att vi blir kärare och köper hus och planerar framtiden. Det verkar som att vi i tyst samförstånd samlar resurserna på ett par områden och släpper andra, som i sällskapsspelet kalaha där kulorna börjar jämnt utspridda men snart klustras där de gör mest nytta.

 
I dag är jag inte längre allt för Anna. Mitt uppdrag är inte att bistå alla hennes behov, heller inte att skvätta ut alla mina tankar över henne, som om jag vore Jackson Pollock och hon en blank femmetersduk.

Sorgligt?

Jag finner det romantiskt. Det är renande att få välja tolv eller sexton områden där ens partner är viktigast – tramset, middagarna, vårt barn, naturen, sexet, den vaga drömmen om att restaurera trämöbler – och skita i resten.

Varken delta eller stå i vägen.

Bara frigöra tid och vara unnande.
 
Anna skulle aldrig uttrycka sig såhär mekaniskt och stelt om vårt känsloliv, hon skulle hellre använda ord som ärlighet och tillit och mognad, men jag tror att vi tycker likadant.

Det finns inget skamligt i att söka sig till kompisar eller familj ibland. Det betyder inte att relationen är hemsk. Man får prata om hemligheter, kameror och innebandy med en annan utan att belasta samvetet eller känna sig otrogen.

Det var allt jag ville säga.

Eller ja, jag önskar att texten var slut där, men ett kusligt stycke kvarstår.
 
För i samma stund som kalahakulor flyttas och skålar lämnas tomma uppstår risker. Tänk om våra resurser bara räcker till de dagliga sysslorna, tänk om allt det roliga läggs ut på entreprenad. Tänk om partnern blir en avstjälpningsplats för besvären medan vännerna får skratten, snusket och flummet.

Jag inbillar mig inte längre att Anna är min spegelbild, men om vi inte är helheten så vilken sorts hälft? Får vi behålla gravallvaret och dårgarven men outsourca det tråkiga mellanregistret?

Jag skriver inte det här från andra sidan, utan står mitt i sorteringen och undrar genuint vad som ska hända. Jag tror att vi svängt in på en väg som leder till något bra, jag och Anna, men ser risker i varenda dike.

Och det gör mig nervös.

avKristoffer Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM