Stå för era val och var stolta!

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-22

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Okej, så här är det. Jag gillar Babben Larsson. Babben Larsson är en sådan där kvinna som man skulle vilja ha som granne, fröken, chef, mamma eller svärmor. En sådan där person som man bergis kan prata med om precis vad som helst. P-piller, lässvårigheter, Oscar i 9B som kallar en för hora, eller inkontinensproblem i den övre medelåldern. Det där är naturligtvis bara en föreställning som jag har. Jag känner inte Babben. Och nu har jag dessutom upptäckt att det faktiskt finns saker som hon inte vill prata om. I alla fall inte i en morgonsoffa i tv.

Babben Larsson vill inte tala om vad hon röstar på. Eller som hon sa: "det vill jag inte sitta och säga här och nu."

Det här gör ju i och för sig bara Babben Larsson till en högst normal person. Det finns par som har varit gifta i 50 år, som fortfarande inte vet vad den and-re röstar på. Det är normalt. På samma sätt som det är normalt att folk inte berättar vad de röstar på, på jobbet, bland dagisföräldrarna eller i stora delar av bekantskapskretsen.

Vi filmar våra förlossningar och visar upp efterbörden till kaffet. Vi kan prata tantrasex med Carina på ekonomiavdelningen i hissen. På öppna förskolan får vi veta av en Lisa att hennes Nisse skvätter utanför toalettstolen när han kissar. (Och då är Nisse ändå 44 år.) Med andra ord. I vårt frigjorda moderna och öppna samhälle kan vi prata om nästan precis vad som helst, med vem som helst. Bara inte detta. Av någon anledning tror vi att valhemligheter är något som vi kan vara stolta över. Det stora beviset på att vi lever i en demokrati.

Och då undrar jag bara. Borde det egentligen inte vara precis tvärtom? Ni vet, vi lever inte i en diktatur och därför är det ingen som kommer att skjuta av dig knäskålarna Babben, om du berättar vad du röstar på. (Avskjutna knäskålar får man bara om man låter folk spela på spelmaskiner som inte tillhör Svenska spel. Åtminstone om man skall tro Svenska spels helsidesannons häromveckan. Men tillbaka till ämnet.) Valhemligheter. Vad är det vi är så rädda för?

Det finns länder där människor riskerar sitt liv för att rösta på ett oppositionsparti. Det finns människor som dör för att de inte har fattat att de skall heja på han, killen som har murat in sitt porträtt i skala 1000000000:1 på varenda byggnad och torg som en liten ledtråd om vilken snubbe det är som gäller. Så vad är vår ursäkt? Här! Grupptryck? Att folk skall garva åt oss? Jag är en 43-årig fullvuxen karl med hår på bröstet och jag är rädd för att killarna på kontoret skall skratta om de får reda på att jag är centerpartist. Jag har precis sålt dubbel-trippel-platina och jag säljer ut hela Ullevi och jag vill gärna fortsätta med det.

Okej, jag håller med. Det där är förstås alltid en risk. Men om vi köper plattor av Eminem trots att han är homofob, och kollar på Woody Allen-filmer trots att han har gift sig med sin egen dotter. Då borde vi väl klara av att någon har röstat på folkpartiet och Lars Leijonborg också. Dessutom är vi vuxna människor. De flesta av oss går faktiskt och röstar. Henrik Schyffert går och röstar. Mat-Tina går också och röstar. De väljer inte valsedel utifrån att blåklinten är en trevlig blomma, eller för att vänsterpartiets lappar låg närmast dörren. Folk väljer för att de har gjort ett politiskt val. Så vad är det som är så fult? Varför smussla? Varför måste vi alla gå och ställa oss bakom en skärm? Som om vi skall iväg och göra något obscent. Ställ dig bakom skärmen, gör ditt val, och sedan finns det en toalettrulle på höger sida om du känner ett behov av att torka av dig efteråt.

Kom igen, Sverige! Kliv ut ur garderoben! Skådespelare, idrottsstjärnor, grannar, komiker och föräldrar på skolgården. Våga bekänn färg. Stå för era val och var stolta. (Är ni inte stolta kanske ni skall passa på och fråga er varför.) För så här är det. En demokrati är mer beroende av ett politiskt samtal på en bred och folklig nivå, än valhemligheter som döljer feghet, girighet och rädsla för okunskap. Det är ett år kvar till valet. Ni kan börja prata med varandra nu.

Lena Sundström

Följ ämnen i artikeln