Helt plötsligt drunknar de framför mina ögon
Ibland inträffar något som förändrar allt när man minst anar det. Mitt bland palmerna på en solig badstrand mötte jag plötsligt döden.
I april fick jag en resa i födelsedagspresent av min kille Per. Det blev en lång väntan, men den fjärde september bar det av till Spanien för en tvåveckorssemester. Det var som en dröm: mysig lägenhet, trevliga barer, restauranger, glassar och spanjorer. Långa dagar av sol, siesta och drinkar. Varma, romantiska kvällar. Vad kunde hota den perfekta semestern?
En morgon vaknar vi som vanligt av vågljuden från stranden, men den här dagen låter de annorlunda. Högre och starkare. Det har börjat blåsa. (I efterhand får vi veta av en svensk barägare att det inte blåst så på månader.) Solen skiner, det är fortfarande varmt, men på havet går vågorna höga.
Vi badar en stund i vattenbrynet, låter vattnet skölja över oss och förvånas över hur starka vågorna är och över hur liten man känner sig. Vi går aldrig längre ut, vågar inte. Vi drar oss undan stranden, in i lä bakom några klippor där vi löser korsord och dricker läsk.
Mitt i myset sätter Per sig upp. Han pekar mot vattnet. Ingen ligger längre i sina solstolar, alla står upp. Alla visar samma oroliga kroppsspråk och är vända åt samma håll. En man i havet. Max 20 meter ut, vid några klippor. Simmar han, eller kämpar han? Är han inte lite väl nära de där klipporna? Ingen vet, alla undrar.
En kvart går, mannen är kvar, stämningen bland klungorna nere på stranden trissas upp, föräldrar drar sina oförstående barn upp från vattenbrynet. Ett skrik – och paniken bryter ut. Mannen är i nöd.
Han kommer inte ur strömmarna.
Någon tar fram mobilen, andra rusar efter hjälp, några killar kommer springande. En kastar tröjan och hoppar i. Vågorna går höga. Maktlösheten griper hårt om oss. Vi har ingen mobil, kan inte språket, har ingen koll, finns det ens någon badvakt?
Jag vet att man inte ska hoppa i själv, det slutar ofta med att fler blir offer.
Killen kämpar med mannen men lyckas inte, han behöver hjälp. Två modiga machokillar kastar nu sina sneakers och på stranden andas vi ut, nu måste det ju gå. Tre unga starka män till förfogande. Räddningen ser först ut att lyckas, men snart förändrar den karaktär. Ingen kommer någonstans i vågorna, alla fyra slungas med kraft in i klipporna, en kille lyckas kravla sig upp, rädda sig själv.
Det är nu det händer. Mannen slutar kämpa, han flyter iväg, rullar runt på mage och blir still. Jag bryter ihop på stranden. Allt är som i en film. Jag måste nypa mig. Framför mig flyter en man som nyss ville bada, simma och leva. Nu drunknar han framför mina ögon. Hans kropp guppar och driver. Killarna kämpar. Två är kvar i vattnet, när kommer det hjälp? Genom tårarna och med händerna för munnen får jag som i déjà vu se det hända igen.
En av de unga killarna ligger nu på mage, även han orörlig i vågorna. Bilden finns fortfarande kvar när jag blundar: de två drunknade bredvid varandra i havet. Den sista killen klarar sig genom att någon till slut kastar i en luftmadrass från klippan, men det är på håret. På väg upp mot lägenheten igen möts vi av ambulans och polis, men vad ska de göra?
”Ni kommer för sent, era jävlar!” vill jag ropa.
Resten av dagen är jag i chock. Jag kan inte sluta skaka. Varför lever vi, men inte de? Är det så här nära döden är? Vi badar aldrig mer på den stranden. Vi går förbi ibland och ser barnen leka, det känns som ett hån. Jag är så jävla lycklig att jag lever, kanske kan jag tacka dem som dog?