Klokt, fint och väldigt sömnigt
Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna
Författaren Monika Fagerholm sätter ribban högt, vilket är såväl modigt som sympatiskt.
Men naturligtvis även riskabelt.
Fagerholm visar prov på god musiksmak.
Och ambitionsnivån på hennes sommarprat är så vitt jag kan begripa hög, hon vill beskriva sin resa till den människa hon är i dag, hon talar om liv och död, om sorg och om hjältar och hjältinnor.
Det hela är klokt, fint och anspråksfullt. Lågt tempo, på gott och ont. Befriande, anser säkert många. Sövande, tycker jag just i dag.
Fagerholm växer upp i en förort till Helsingfors på 60-talet. Familjen är lite trångbodd. På den tiden fanns inga dagis. Hon är en unge i ett fönster, ett nyckelbarn. Hon stoppar ibland nyckeln i munnen. Den smakar inget särskilt.
Hon förstår sig inte på sin mamma. För mamma tycker om skådespelerskan Shirley Temple. Då är Pippi Långstrump mycket bättre.
Så där håller det på. Flera barn i klassen heter Monika, även om vissa stavar med c.
Pappa gjorde klassresa och blev professor. Fagerholm hittar hans dagbok efter hans död. Det visar sig att han brukade gå upp tidigt på morgnarna som ung man.
Och så har vi det här med tyger. Det finns en sorg i dem. De går ju sönder till slut.
Dispositionen är anspråksfull. Dagboken dyker upp igen. Klockan 10.30 brukade pappa röka en cigarett.
Fagerholms alkoholism skymtar förbi. Hon var expert på sitt drickande. Men bara efter två flaskor vin. Nu nykter sedan ett antal år.
Designern Alexander McQueen är viktig. Mode är viktigt. Mode är på liv och död. Så även skrivandet. Men tyvärr, allt är förgängligt.
Jag vaknar tillfälligt till liv då Monika Fagerholm spelar något skränigt av Courtney Love.