Ett propagandajippo värt miljoner

Foto: LOTTE FERNVALL
Israels ambassadör Ilan Ben-Dov.

Ehuru allmänt misstänksam mot dylika, har jag svårt att tro att såväl den kristna högerns partiledare Ebba  Busch Thor som den världsliga högerns partiledare Ulf Kristersson är politiska idioter.

  De visste alltså mycket väl vad de  gjorde när de lät sig bjudas på kändiskalas i Israel. Liksom de måste ha insett varför deras koalitionspartner in spe, Jimmie Åkesson, inte kunde bjudas. SD må vara Sveriges mest proisraeliska parti för närvarande. Men det är ju bara för att skyla över partiets nazistiska tradition. Jimmie hade blivit en pinsamhet på kalaset.

  Om anhopningen av professionella kändisars och en del fullt anständiga artisters och författares närvaro på propagandaspektaklet vet jag uppriktigt sagt inte vad jag ska tro.

Turistresor till diktaturer och förtryckarregimer har ju varit en het politisk potatis ända sen – de inte helt lyckade – turistbojkotterna mot Francoregimen i Spanien och militärjuntans Grekland. Den som reser till salta bad i sådana länder tar tydligt politisk ställning. Särskilt om man reser med medhavd kändispress. Det är lika självklart som ofrånkomligt.

  Israel må vara en demokrati för judiska medborgare med palestinier som andra klassens medborgare och några miljoner palestinier utan medborgerliga rättigheter på ockuperad mark eller fysiskt instängda i Gaza. Det påpekandet är oemotsägligt. Men raden av ursäkter för förtrycket är oändligt lång.

De svenska högerpolitiker och diversekändisar som deltog i manifestationen spelade dock mer än lovligt dumma. Särskilt politikerna, som påstod sig bjudas ”privat”, som om statsminister- och ministerkandidater någonsin vore opolitiska.

Därtill inleddes tävling om vem som varit privat vän längst med festarrangören Bindefeldt. Och festarrangören påstod sig personligen ha lagt ut miljonerna för flygresor, hotell, festmåltider, vin och magdansöser.

Vilket i så fall vore oväntat ekonomiskt korkat av just Bindefeldt, som knappast festat osponsrat de senaste decennierna.

Propagandajippot borde vara värt åtminstone något hundratal miljoner för staten Israel enbart i ökade turistinkomster. Fast värdet för hela arrangemanget är förstås svårt att uppskatta, bland annat för att all politisk good will och positiv publicitet bör ha haft ett ännu högre värde. Israels ambassadör Ilan Ben-Dov konstaterade i alla fall belåtet i Aftonbladet (29 sept) att det nu blivit fart på den svenska turisttrafiken till Israel.

  Och den kristna högerns mest oförsonlige Israelanhängare, den ökände abortmotståndaren Lars Adaktusson, passade på att mitt i medvinden av kändispublicitet kräva att Sverige borde stänga av sitt ekonomiska bistånd till den ockuperade palestinska befolkningen.

Men längst i såväl framgångsberusning som skadeglädje gick emellertid den israeliske ambassadören i sitt inlägg i Aftonbladet. Kalaset i Tel Aviv sammanföll nämligen med Margot Wallströms avgång som utrikesminister.

Ambassadör Ben-Dov låtsades att Sverige därmed befriats från  ondska och passade på att – i inlindade men otvetydiga formuleringar -  anklaga Wallström för antisemitism: ”demonisering av den judiska staten … extrema formuleringar som ibland gått bortom och utöver vad som kan anses vara legitim politisk kritik”. 

  Det är en oförskämdhet som  går över alla diplomatiska gränser. Än värre när ambassadören låtsades tro att en ny svensk utrikesminister, Ann Linde, skulle inleda ”ett nytt kapitel” i relationerna mellan Sverige och Israel.

Margot Wallströms ”lågvattenmärke” var nämligen att Sverige (likt cirka 130 andra länder) erkänt Palestina som statsbildning, eftersom en sådan politisk markering hotade ”Israels grundläggande legitima intressen och framför allt – dess förmåga att försvara sina gränser och medborgare”.

  Därefter räknade ambassadören upp Israels förtjänster i en kanonad av stora ord: demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, rättssamhälle, yttrandefrihet, jämställdhet och så vidare. Dock inte ett ord om ockupation, kolonisation av erövrade områden eller palestinier.

  Ingen diplomat från något annat land skulle ha kunnat skämma ut sig på detta sätt utan att mötas av starka motreaktioner. Men för Israel gäller särskilda regler. Och särskilt följsamma journalister, också i Sverige.

Som när ambassadören, högst lägligt, alltså efter att han beskyllt Margot Wallström för antisemitism, uppträdde i SVT:s prestigeprogram Agenda. Här rådde således ingen brist på tänkbara intervjufrågor:

  Herr ambassadör, menar ni verkligen att vår förra utrikesminister är judehatare? På vilket sätt undergräver det svenska erkännandet av Palestina ”Israels förmåga att försvara sina gränser och medborgare”? Menar er premiärminister Netanyaho allvar med sitt vallöfte att införliva resten av den ockuperade västra Jordanstranden med Israel?

Innebär det att Israel inte längre ens med läpparnas bekännelse ansluter sig till en tvåstatslösning av konflikten? Vad händer i så fall med den palestinska befolkningen på det av Israel annekterade området? Gäller inte de mänskliga rättigheterna också palestinier?

Men reportern i Agenda var uppenbarligen mer intresserad av sitt bisarra halsduksmode än av att göra sitt jobb. Ingen enda sådan fråga ställdes. Reportern föredrog samkväm.

  Därför att särskilda regler gäller för Israel i såväl TV-studio som på kändiskalas.

För övrigt anser jag att…

…min måhända något ovetenskapliga opinionsundersökning klart visat att den tatuerade Trivagomannen och Mikael Persbrandts spelreklam är de mest avskydda reklamislagen i TV. Därefter följer all annan spelreklam och en ljugande blond kvinna som ”just upptäckt” tandkrämen  Oral-B.

…Expressens ledarredaktion drog en ytterst säregen politisk slutsats av att Natos mäktigaste ledare Donald Trump bjöd in Natolandet Turkiets diktator Erdogan att invadera Syriens kurdiska område. Nämligen att nu borde Sverige äntligen gå med i Nato…

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM