Bilen är elefanten i rummet

Publicerad 2019-10-28

Instagramkontot mvhmalmo la för ett tag sen upp en bild på korsningen Amiralsgatan- Nobelvägen, tagen på 1940-talet. Man kan skymta Nobeltorget i ena kanten och sen följa en lång cykelväg, omgärdad av en pampig trädallé, hela vägen ner mot S:t Pauli kyrkogårdar.

 

Människor som spankulerar, cyklister som far fram genom allén. Inte en bil i sikte. Det är en svindlande tanke, att vi en gång haft det så i Malmö. Att vi kanske skulle kunna få det så igen. Svindlande, snudd på orealistisk. Men det händer fortfarande.

 

I den spanska staden Pontevedra är bilar förbjudna sedan mer än tio år tillbaka. I en stad utan bilar hör man plötsligt staden. Fåglarnas sång, klirret av glas på uteserveringar, prasslet av löv under skorna.

 

Människor som pratar med varandra. Inte skriker för att överrösta gasande bilar, utan pratar. Och förskolebarnen kan lotsas på utflykt mellan gatorna utan oro för att någon ska springa ut framför en bil och bli påkörd.

Ingen har dött i trafiken i Pontevedra de senaste tio åren, samtidigt som staden vuxit med 12 000 invånare. Att koldioxidutsläppen dessutom minskat är en föga förvånande bonus.

 

I debatten om att biltrafiken måste minska lyfts ofta argumentet att allt som gör det svårare att köra bil skulle slå hårt mot landsbygden, där avstånden är långa och kollektivtrafiken gles. Mer sällan nämns att hälften av alla bilresor är under 5 kilometer.

 

5 kilometer. Det är avståndet mellan Beijers Park i Kirseberg och Västra Hamnen. Mellan grönskan i Rosengård och stranden på Ribban. En sträcka som tar ungefär 20 minuter att cykla. Malmö är platt och de centrala delarna nära sammanlänkade. Vår stad är som gjord för att vara ett gång- och cykelparadis.

 

Samtidigt känns Malmö ofta som en bilarnas motsvarighet till förfesten. Ivrigt uppbrunstade bilister som gasar på tills motorn skriker. Där kutym är en slags anti-eco-driving med inbromsningar så hårda att mildare whiplashskador rimligen är överrepresenterade på vårdcentralerna.

 

Trädallén på Nobelvägen hägrar som ett dimmigt minne medan Malmö dränks i avgaser och bensinångor. Det vill Critical Mass, genom månatliga cykelaktioner, ändra på. Fylla upp gatorna med cyklister för att påminna människor om hur många fler som får plats när vi färdas med cykel istället för bil. Att det går att bygga sig bort från en bilcentrerad infrastruktur. Och de har Malmö Stad med sig!

 

Förra året skapades nästan 500 nya parkeringsplatser för cyklar, 5 km ny cykelbana och 30 nya cykelöverfarter anlades. De närmsta 15 åren fortsätter Malmö att satsa hundratals miljoner på ny cykelinfrastruktur. Cyklisterna noterar och tackar. I Cykelfrämjandets undersökning ”Cyklistvelometern” hamnade Malmö 2018 i topp när invånare själva fick skatta hur cykelvänliga deras hemkommuner var. Men det finns mycket kvar att göra.

 

Att klimatanpassa en stads infrastruktur görs inte i en handvändning och inte utan protester. Och kommer definitivt inte gå så länge vi håller fast vid tanken om att vi ska kunna ställa om till en hållbar värld och samtidigt kunna fortsätta nyttja bilen på precis samma sätt vi gör idag.

v

Där är elefanten i rummet: att vi behöver lära oss att leva livet i staden utan att ständigt förflytta oss med bil. När den tanken känns omöjlig, tänk på fågelsången. Klirret av glas. Prasslet av löv under fötterna. Trädalléer som kantar vägarna. Lättnaden över att veta att barnen kan springa ut i gatan utan att riskera att bli påkörda.