Jag skriver det här för att vårdpersonalen inte hinner
Jag fick en remiss till akuten.
Och å ena sidan: åh haledusingen, kolumnisten åkte till akuten och känner sig manad att skriva en text om sin spik i foten?
Men å andra sidan: om inte vi som har ett medialt utrymme skriver om akuten, vem gör det då?
Slutsatsteaser: personalen på akuten hinner nämligen inte.
Jag fick en envis infektion som yttrade sig på ett sådant sätt att den inte passar sig i text. Infektionsyttringen bör endast skrikas ner i ett hål som sedan fylls igen. Och om vassen sedan börjar viska hur min infektion visade sig så ska den vassen huggas ner.
Efter två månader sökte jag ännu en gång hjälp på min vårdcentral och gjorde en av två saker man måste göra för att få grundligt med omsorg. En är gråta, den andra bråka.
Jag sa ”Nu har det varit såhär i två månader, det är inte rimligt, ska armen behöva ramla av för att jag ska få hjälp?”
Jag fick träffa en läkare samma dag och blev av denne genast hänvisad till akuten.
”Det var den dagen” tänker man alltid när man åker till akuten, inte sant?
Klockan 13:15 kom jag in.
Klockan 19:15 var jag hemma. Och det är okej. Efteråt.
Men när man sitter där med smärtor och träsmak och hemlängtan så infinner sig känslan som är exakt densamma varje gång man mår lite tjuvtjockt.
Om jag bara blir bra, om smärtan bara går över, då ska jag aldrig mer klaga, jag ska aldrig mer gnälla. Om jag precis har satt mig ner till en tallrik gyllenbruna hasselbackspotatis med bearnaisesås och någon ropar ”JAG ÄR FÄRDIG” så ska jag med ett leende och på lätt fot torka någons stjärt som om ingenting kunde fylla mig med större glädje.
Nya siffror från Socialstyrelsen visar att den genomsnittliga väntetiden på akuten ökat med 41 minuter sedan 2010, med en mediantid på tre timmar och 9 minuter.
Så jag hade mediansk otur där jag satt.
Gång på gång ropades det ut att belastningen denna dag var hög.
Två timmar efter inskrivning känner jag doften av varm mat runt hörnet. En tant har fått mat på sängen. Jag vill vara den tanten.
Efter fyra timmar hör jag det första gnället. Det är damen som åt maten jag gärna hade smakat.
Hon undrar när läkaren kommer.
Någon försöker förklara att det är många som väntar.
”Jag har väntat sedan tio och ni tar ju in folk som kommit in efter mig”
”De som är sjukare än du kommer in före dig, du har ju fått mat i alla fall”
”Äh, maten”
Men om tant ramlar ner från sängen och bryter nacken så får tant gå före de som har fått ett järnspett i njuren, tips från coachen.
Under mina sex timmar på akuten ser jag inte en enda sur min från den pressade personalen. Men i väntrummet osar det bitterhet och revolt.
Men så gå hem då. Att söka vård är trots allt valfritt.
La la hurra!
Vad kan vara bättre än att La La Land inte vinner Bästa film på Oscarsgalan? Att den vinner och sedan får reda på att det var ett misstag. Gudomlig rättvisa tror jag att det heter.
Sem La La!
Jag hoppas att alla som älskar semlor unnade sig minst en var på förmiddagsfikat i tisdags och läste vettigare saker än ”socker är farligare än heroin”-tugget som inte gör någon människa glad.