Ingen konspiration - bara sociala mönster
Förlåt. Nu blir det journalister. Igen. Kan man lita på dem och vad, om något, förtiger de?
Jag vet inte varför de här frågorna blivit så komplicerade. Eller, det vet jag förstås visst. Det handlar om rädsla, ilska, förakt och politik. Från läsare, som inte känner igen sig i de officiella rapporterna. Men också från journalister, som har lätt att betrakta läsarna som en farlig potentiell pöbel, på samma sätt som makthavare gjort i alla tider.
Men oavsett det där: det är egentligen inte så komplicerat.
Journalister är en yrkeskår. Ungefär som läkare, eller jurister. På engelska brukade läkare, jurister och en handfull andra yrken kallas ”the professions”. Det gemensamma för dessa yrken är att de kräver specialiserad utbildning, men också att de har en egen yrkesetik. Dessutom har de traditionellt särskilda licenssystem. Man måste vara godkänd av kåren, för att få praktisera som advokat eller läkare.
Så är det inte för journalister. Men likheterna mellan journalistkåren och de klassiska yrkeskårerna är större än skillnaderna. Förstår man det förstår man kärnan i den här diskussionen.
Journalister har sin yrkesetik. Den handlar bland annat om vad som är rimligt att publicera. Det är en sund ordning. Det finns en skillnad mellan det privata och det offentliga i civiliserade samhällen. Men man kan alltid diskutera var gränserna ska gå och varför. Här finns ett skäl till misstron mot journalister. Många anser att gränserna går på fel ställen och misstänker att de går där av politiska, snarare än etiska skäl.
Och så finns skråandan. Det som ändå liknar ett licenssystem. Man behöver inte bli formellt godkänd av kåren för att arbeta som journalist, men alla i branschen vet att det är behagligare om man är informellt godkänd. Inte tänker alltför annorlunda. Det finns, kort sagt, ett starkt grupptryck inom journalistkåren. En norm att hålla sig till. Att kraven inte är formella, som för advokater och läkare, betyder inte att de är mindre effektiva.
Det är inget konstigt med detta. Ingen konspiration. Bara vanliga, mänskliga sociala mönster.
Varför låtsas som om mönstren inte finns? Vore det inte vettigare att resonera om vad den journalistiska normen innehåller? Allt är antagligen inte bra.
Ska det vara så svårt?