Jag miste svendomen i dubbelmoralens USA

Kamraterna från USA har blivit religiösa republikaner

Foto: CAROLINA BYRMO
Robert Aschberg blickar tillbaka till en tid där krig, rasism och religiösa påtryckningar formade livet för människorna i Nashville, Tennessee.

Minnenas allé: För några och femtio år sedan blev jag av med svendomen.

Sådant glömmer man inte.

Det var i ett rosa sittbadkar i Nashville, Tennessee, och det stod en blåhårig tant och bankade på den låsta dörren till badrummet. Runt tanten for hennes blåa hund. Den skällde gällt och intensivt.

Tanten var styvmamma till en klasskompis. Han hade somnat på soffan. Styvmamman var frisör och färgade alltid hunden efter sitt eget hår.

Så värst romantiskt var det inte. Jag hade inte hunnit fylla femton och var uppjagad, men det blev inget vidare bekvämt i det lilla sittbadkaret, och jag är ganska övertygad om att den några år äldre flickan som jag trängdes med inte gick på moln.

Vi hade lärt känna varandra flyktigt på de franska lektionerna i high school. Där var det mest tjejer. Nu hade vi druckit öl som vi köpt av langare i slummen, och vi ville få det hela gjort, så vi brydde oss inte ett dugg om att den blåhåriga tanten ville avbryta övningarna innanför den låsta dörren.

Dubbelmoralen härskade i staden. Mjölkpaketen pryddes med uppmaningar om att gå regelbundet i kyrkan. Rasismen var grundmurad och segregationen ett faktum. Detta var bara något decennium efter det att apartheidlagarna upphävts. Och under ytan handlade mycket om sex, sprit och droger. Det bubblade. Utanför barerna i centrum hängde skyltar med “We mix ’em”. De fick nämligen inte sälja alkohol på krogen, men det gick bra att blanda drinkar åt kunder som tog med egen sprit.

En kompis jobbade extra och torkade blod på en akutmottagning. Varje fredag- och lördagkväll kom det in skottskadade människor. Det fanns ställen där man kunde sitta vid en disk och beställa mjölkdrinkar. Jag köpte Mothers of Inventions dubbla debutalbum “Freak Out”.

Kriget trappades upp, antalet amerikanska soldater i Vietnam närmade sig en halv miljon. En gammal elev kom till skolmatsalen och berättade. Han var 17 och hade stått i en helikopter med fast kulspruta och skjutit salvor mot alla han såg på marken.

Skolan stängde en dag när det kommit lite snö. Annars var det hett och fuktigt nästan hela tiden. Vi köpte marijuana ibland, rökte och lyssnade på The Doors. En gång när vi trotsade utegångsförbudet för ungdomar kom en polisbil och poliserna lyste på oss med strålkastare och sköt skarpt över våra huvuden för att skrämma oss. Jag minns hur kulorna slog i en husvägg.

I en park i staden stod en exakt kopia av det grekiska templet Parthenon. Till jul ställde de upp manshöga figurer runt templet; Josef och Maria och de tre vise männen, med kameler och allt. Figurerna var vita men belysta med kulörta lampor.

I skolan var det biträdande rektorn som gav olydiga elever stryk. Han gjorde det inne på sitt rum och vi misstänkte att han verkligen gillade det.

Det var åren då vi började formas. Vad hände med mina kamrater? Några var riktigt vilda.

De få jag hittat på nätet har blivit religiösa republikaner. Och så här ett halvt sekel senare känner jag inget behov av kontakt.

avRobert Aschberg

ARTIKELN HANDLAR OM