Mejla

Kristoffer Bergström

Björn bjöds på hotell – vi borde minnas det

Publicerad:
Historien ligger i linje med allt det vidunderliga som pågår runtom i landet, skriver Kristoffer Bergström. Arkivbild.
Foto: TT
Historien ligger i linje med allt det vidunderliga som pågår runtom i landet, skriver Kristoffer Bergström. Arkivbild.

Björn hade genomlevt ett par usla dagar.

Tältet stod inte emot vinden, vätan sipprade genom tyget, in i kläder som aldrig torkade. Kroppen var nerkyld och tärd.

Hemlös hade han varit länge, men emellanåt ordnades tillfälliga boenden. Att tälta var en nödlösning i väntan på nästa. Skulle bara våren ha kommit tidigt vore mellanstoppet hyfsat.

I stället hade himlarna öppnat sig och graderna sjunkit. Ett virus spreds över jorden och hela befolkningar ombads bunkra nödvändigheter och stänga om sig.

Klart att Björn våndades inför besöket på Stockholms Stadsmission. Immunförsvaret var svagt. En dörr ägde han inte. Och hur tvättar man händerna regelbundet när offentliga toaletter låses nattetid?

Av en slump ringde telefonen i lokalen under mötet med boendecoachen. Kvinnan i andra änden hade fått sitt evenemang i Stockholm inställt men kunde inte återlösa hotellbokningen. Ville Stadsmissionen bjuda någon av sina deltagare på två nätter med sträckta lakan och äggröra på frukostbuffen?

Bytet var krångligt. Namn behövde ändras, identitet strykas, ett kontokort registreras, men den goda viljan trumfade rigiditeten. I lördags checkade Björn in i värmen och avskildheten, i dag checkar han ut.

Historien är sann även om förnamnet är utbytt. Den ger inga svar på hur vi ska hjälpa våra 33 000 hemlösa i karantänstider eller ens hur Björn permanent kommer under tak. Men den ligger i linje med allt det vidunderliga som pågår runtom i landet.

Att sköta handhygien och nysa på avstånd är den finaste sortens altruismen eftersom den inte kräver någon motprestation. Du får aldrig se kvinnan som du undvek att smitta. Du applåderas inte av den pensionerade läkaren som slapp återgå i tjänst under årtusendets hittills värsta pandemi. Du bjuds inte in till den inställda begravningen.

All denna omtanke. Den är svår att beskriva eftersom den är ansiktslös och varje handling är liten, men vi kan åtminstone försöka.

För ni vet hur det brukar bli. Alla trådar som utgör en komplex händelse flätas med tiden till en sammanhållen väv som låter oss betrakta skeendet på avstånd. Dess utseende har betydelse.

Se på Metoo, som gled bort från ursprungets upplysningskampanj till en poänglös demonisering av tafsande monster och ljugande kvinnor. Eller se på flyktingströmmarna 2015. Det som kunde ha varit en nationell stolthet över att vi åsidosatte bruttonationalprodukten och slet oss svettiga för att rädda tusentals liv är i dag ihågkommet som en historisk tabbe. Krisen var vår, inte de flyendes.

Coronans tid är ännu oöverblickbar. Länge togs ett kollektivt ansvar för att pressa ner kurvan, men nu verkar vi stå vid ett opinionsskifte där ekonomin går före liven.

Det är i sin ordning att sakkunniga träter och att läger sätts upp kring deras åsikter medan sjukdomstal och konkurser stiger. Men kommande vägval får inte skymma vad majoriteten av alla svenskar har ägnat sig åt den här jobbiga våren. Uppoffringarna får inte glida ur historien, inte igen, inte baktalas med ord som att vi var naiva.

Ska vi någon gång känna nationell stolthet så är det när miljontals svenskar utför snälla vardagsgärningar för någon annans skull.

En stannar hemma fast det är krångligt. En handlar åt en äldre granne och en annan stödköper tio pizzor. En som inte kan utnyttja sitt hotell tänker en större tanke och bemödar sig att ringa ett samtal.

Björn bodde på hotell i helgen.

Det förändrar ingenting, men vi borde ändå minnas det.

avKristoffer Bergström

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM