Både säljaren och köparen förlorare då kiosken bytte ägare
”Det låter som ett aprilskämt – men det är det inte”
I dag bytte kiosken i färjeterminalen i Nynäshamn ägare.
Inte tänkte Ewa Björkman-Lundin att hennes tillvaro som egenföretagare skulle inledas med att halva omsättningen försvann i ett nattsvart slukhål.
Å andra sidan hade Torbjörn Nilsson naturligtvis inte sålt det lilla gatuköket han drivit i 19 år om han vetat att arbetslöshet väntade.
Det är så mycket som pågår i Sverige just nu, så många tragedier, livsverk som går i spillror, arbetslöshet, inställda betalningar, hyror som inte kan betalas, räkningar på väg mot inkasso med Usain Bolts hastighet.
Och en reporter och fotograf kan mycket väl återvända till redaktionen med en helt annan berättelse än den de skickades ut för att teckna.
I måndags vädjade Destination Gotland om att passagerare som tänkt resa i påsk skulle boka av och på en presskonferens i går uteslöt inte statsminister Stefan Löfven att stänga trafiken till Visby om folk inte lydde.
– Åk till Nynäshamn och kolla hur det går med färjetrafiken, föreslog chefen.
Det är onsdag förmiddag, än ska det dröja någon timme innan M/S Visborg lämnar kajen och längst fram i vad som ännu inte ha hunnit bli en kö sitter Susanne i en fullastad bil.
Hon har kört från Luleå, tolv timmar tog det.
– Jag har jobbat i vården i Norrland ett halvår. Men så kom coronan. Jag sa upp mig. Vill hem till min man.
Inne i terminalen sitter Christina Granqvist på en bänk. Hon arbetar extra som kallskänka på färjan, men har inte haft jobb på tre veckor. Nu ska hon på kurs över dagen.
En medelålders man i polotröja sitter vid ett bord och arbetar i sin Macbook. Han har funderat fram och tillbaka på om han ska åka, men dottern fyller år och han vill ge henne en present.
– Vad jag heter? Det spelar ingen roll.
Två sorters passagerare går att urskilja: De som berättar vad de heter och de som vill vara anonyma.
Den förra kategorin bor på Gotland eller reser å yrkets vägnar. Den senare tycks skämmas, vare sig det finns anledning till det eller ej.
Men i ärlighetens namn tycks resenärerna i allt väsentligt respektera rådande situation. En normal onsdag åker cirka 500 personer med färjan, berättar damen i biljettkassan. I dag har 135 personer köpt biljett. 126 av dem dyker upp.
Kanske är det utlovade presentkortet på 500 kronor för den som bokar om som har lockat. Kanske är det bara vanligt ansvarstagande.
Ljuset i terminalen, reflekterat i havet, försvinner och en vit vägg tornar upp sig utanför fönstren. Färjan, som tar 1 650 passagerare, har lagt till.
– Den höll på att kantra för någon månad sedan. Kraftig sjö. Folk ramlade och blödde, berättar Jan Nyberg.
Han är 78 år gammal och är på väg hem från Akademiska sjukhuset i Uppsala efter en ögonoperation.
– Nu måste jag hålla mig stilla i tre veckor. Jag som älskar att röra mig, suckar han.
Jag köper kaffe. Står emot impulsen att beställa en hamburgare. För tidigt för lunch.
Ewa Björkman-Lundin berättar att hon ville driva någonting eget efter många år i hotellbranschen. Valet föll på den lilla kiosken i hemstadens färjeterminal.
Det borde vara en hyfsat stabil affärsverksamhet. Båtar till Gotland, Polen och Lettland. I en terminal som Gud glömde. Här händer inte mycket.
Affären gjordes upp i december. Det lät som en god idé då det begav sig.
Nu har Ewa Björkman-Lundin gått dubbelt några veckor. Lärt sig vända hamburgare och vilka rutiner som är värda att hålla sig med.
I dag tar hon över formellt. Registreras som ägare hos Skatteverket. Tar emot nycklarna.
– Det låter som ett aprilskämt. Men det är det inte, säger hon.
– Jag måste ju tro att det här ska gå vägen på något sätt. Vem vet, kanske väljer svenskar att åka till Gotland i stället för utomlands när saker blir normala igen?
En mäklare är på plats. Övergångshandlingar skrivs på. Klockan 13 ska hon till banken och underteckna lånehandlingar. Hennes man har skickat fina blommor. De luktar gott.
50 procent av omsättningen har försvunnit. Det går vid en första anblick att inbilla sig att Torbjörn Nilsson sålde sin verksamhet i exakt rätt ögonblick.
Ingen föreställning kunde vara mer felaktig. Det nya jobbet inom grossistbranschen försvann nämligen innan han ens hann börja.
– Jag bestämde mig för att sälja i oktober. 19 års slit var tillräckligt. Nu har jag ingenting att gå till.
Vi skriver den 1 april 2020 och ännu en person har blivit arbetslös i coronans Sverige.
Och med risk för att låta pretentiös tror jag att berättelsen om den lilla kiosken i Nynäshamn har någonting att säga om tillståndet i världen just nu.
Vi är alla i en eller annan bemärkelse förlorare.
