Flaskan som är ett hån mot världen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vissa saker kräver en viss samstämmighet.

När jag var liten bestämde jag och en polare oss för att vi skulle klippa oss kort.

Samtidigt.

Så iväg till frisören, hon med sin mamma till sin frisör, och jag med min mamma till min frisör. Jag bangar ur, och det här var före mobiltelefonernas tid, så dagen efter dyker jag upp i mitt axellånga, medan hon öppnar dörren och ser ut som någon som har fått en ny frisyr på San Quentin.

Varför jag drar den historien nu?

Stod inne på Ica häromveckan. Stirrade på hyllan där Ramlösas nya stolta produkt tronade. ”Ramlösa Stilla”. Icke kolsyrat vatten på 1,5 liters flaska. Mitt inne i Stockholms stad. Reningsverken fungerar, inget krig rasar. Färskt, friskt, rent vatten flödar i kranarna i våra svenska hem. Så vad gör vi? Mitt uppe i den här klimat-hallelujarörelsen kommer vi på att det är en bra idé att kånka hem på 1,5 liters flaskor med vanligt vatten från butikerna.

”Konsumtionen av dryck håller snabbt på att ändras i Sverige. Vi tar med oss internationella vanor hem såsom att dricka vatten på flaska” säger Christina Hellbom, marknads- och försäljningsdirektör för Ramlösa. ”Just nu är tillväxttakten för den typen av vatten 25 procent”, säger Johan Andersson, lagerchef på Ramlösa hälsobrunn i Helsingborg.

Bara så vi är överens. 1,5 liters flaskor är inte en produkt som är framtagen för att folk ska kunna släcka törsten när de knatar runt på stan. 1,5 liters flaskor är en produkt för hemmabruk.

Så jag står där i butiken. Tänker att ”Ramlösa Stilla” är symbolen för varför allting kommer att gå åt helvete. Hur vi aldrig någonsin kommer att uppskatta det vi har. Rent vatten i våra hem. Och ”Ramlösa Stilla” är ett hänsynslöst hånskratt.

Över en miljard människor i världen saknar tillräcklig tillgång till rent dricksvatten. Var femtonde sekund dör ett barn på grund av vattenrelaterade sjukdomar. I Afrika har vattnet privatiserats i flera länder och hamnat i händerna på västerländska multinationella företag. Och i Nairobis

slumområden betalar invånarna fem till tio gånger mer för sitt vatten än de som bor i de rikare stadsdelarna (eftersom den rika delen oftast får sitt vatten från en leverantör medan de fattiga tvingas handla från en uppsjö av leverantörer.)

Allt vi behöver göra är att öppna vattenkranen därhemma.

Men vi startar en helt ny meningslös trend.

Och jag vet inte hur det är med er, men här går ändå min gräns. Hela den här sommaren. Klimatgalan, PH–lampan därhemma som drar 200 W och som är mörklagd, inte för att jag tror att jag kan rädda världen, utan av respekt för dem som tror att de kan. Jag har lyssnat på artister som vill kränga plattor och ge klimatsmarta tips, och jag har hört på nyheterna att det är vi människor som är ansvariga för klimatförändringarna (och inte människor från mars, om någon trodde det).

Sedan står man där och stirrar på en 1,5 liters flaska med meningslöshet. Har man inte insett det tidigare så inser man det då. Vi kan spela ”närmare Gud till dig” medan skeppet sjunker, om det finns folk som finner tröst i det. Men skeppet kommer att gå ner. Så länge produkter som ”Ramlösa Stilla” landar på marknaden, så länge vi tröstkonsumerar oss till rekordnivåer genom en regnig sommar, så länge tillväxten och konsumtionen fortsätter, kommer vi aldrig övertyga någon och allra minst oss själva om att det finns någon som helst samstämmighet i hela det här rädda världen–projektet. Det centrala i att alla i alla fall tror att alla kommer att göra sin del i dealen.

Jag tänker på den unga tjejen som blev intervjuad i P 3 under Almedalsveckan tidigare i somras. Som hade fått nog av alla klimatseminarier och alla politiker som plötsligt hade u–svängt.

– Ah, jag är mot miljön, sa hon.

Som om vi alla inte är det.

Vi sitter hos frisören och vill klippa topparna så att det nästan inte märks.

Len Sundström