Botox viktigare än dagisplatser
Det var längesen jag tyckte att debatten i Sverige låg på en hyfsat hög nivå. I dag är botoxbehandling viktigare att prata om än antalet dagisplatser, silikonbröst viktigare än lärarutbildning, samlagsställningar viktigare än arbetslöshet och klackhöjden på skorna viktigare än både elpris och miljöförstöring.
Till dessa exempel lägger jag ännu ett: Mona Sahlins röda textilväska, som tydligen är mera angelägen att debattera än vilka partier som ska styra Sverige efter valet.
Det finns två aspekter på detta: Den ena är förytligandet och banaliseringen av den offentliga debatten i Sverige, där ett struntbetonat twitterinlägg på nätet väger tyngre än en genomtänkt debattartikel i Dagens Nyheter.
Den andra aspekten är kvinnoföraktet. För den kampanj som de senaste veckorna har bedrivits mot Mona Sahlin har ingenting med hennes väska att göra utan är ett angrepp på en kompetent kvinna, som vågar sticka ut, som kan hota den patriarkala strukturen och som vågar ta sig friheter som inte är tillåtna i jantelagens och kvinnoförtryckets Sverige.
Lågvattenmärket i debatten sattes av Göran Greider, chefredaktör på socialdemokratiska Dalademokraten:
”Mona Sahlins Louis Vuitton-väska är inte bara ett hot mot socialdemokratin utan mot hela planeten”.
Ja, så skrev han faktiskt!
Vad Greider syftade på var den konsumism och den konsumtionshysteri, som Mona Sahlin tydligen står för. Jag har känt Mona Sahlin i tjugo år och har alltid tyckt, att hon varit en mycket enkel person.
Hon har aldrig klätt sig i dyra eller uppseendeväckande kläder eller accessoarer. Periodvis har hon inte verkat vara intresserad av kläder och prylar överhuvudtaget.
Sen hon blev partiledare har hon dock börjat lägga ner lite mera omsorg på sitt yttre, vilket är naturligt, eftersom hon i dag är en av Sveriges tyngsta makthavare. Som man är klädd, blir man hädd, är ett gammalt ordspråk. Det har Mona Sahlin tagit fasta på. Liksom Fredrik Reinfeldt. Liksom Maud Olofsson. Liksom Jan Eliasson. Liksom Gudrun Schyman. Liksom Jan Björklund. Liksom Carl Bildt.
Genom att klä sig propert visar man respekt för sin omgivning.
Det gjorde också arbetarklassens män, som alltid tog på sig finkostymen när de demonstrerade på 1 maj.
Min fråga är varför ingen hånar Fredrik Reinfeldt för att han bär en Longines-klocka värd 22 000 kronor eller Göran Persson för att han släpade runt på en handgjord läderportfölj värd 55 000 kronor? Och varför det är okej att maktelitens män går klädda i specialbeställda handsydda kostymer i 20 000–30 000-kronorsklassen och kör stadsjeep, BMW och andra lyxbilar, medan Mona Sahlin hånas för att hon råkar ha fått en väska för 6 000 kronor i födelsedagspresent?
Jo, därför att hon är kvinna. Kvinnor får inte synas. Kvinnor får inte ta för sig. Kvinnor får inte utmärka sig eller klä sig snyggt. Då blir de ett hot mot Sveriges ekonomi. Kvinnor får inte väcka uppmärksamhet, får inte utmana, får inte tycka att de själva är viktiga. Kvinnor måste förminskas, förlöjligas och osynliggöras. Framförallt får de inte tas på allvar.
Själv hånas och förlöjligas jag ständigt för mitt hår och mitt sätt att klä mig. En medarbetare i denna tidning skrev häromveckan att ”Elisabet Höglund visserligen är vassast i ’Förkväll’ men det skyms av att hon ser ut som en spåkärring på Kiviks marknad i håret”.
Mona, jag föreslår att vi skiter i våra förföljare och vedersakare och fortsätter att vara de personligheter vi är.