Rädda språket från svamlet om normer
Jag arbetar med språket som verktyg och Herren Gud ska veta att jag gör fel då och då eftersom den som lever och verkar inte kan undvika misstag. Men jag försöker skriva så väl jag förmår.
Då jag haft språket som levebröd i 37 år är jag väl medveten om mina brister men jag har också övat upp en del färdigheter. Jag föreställer mig att det är ungefär som för musiker, glädjen och njutningen när man hör en melodi framföras av skickliga kolleger, plågan när man genomlider ett stycke där klåpare spelar falskt.
Även falska toner kan vara bra men kräver att den som spelar vet vad han gör.
På senare år har de falska tonerna blivit allt fler. Ett exempel i högen som jag såg nyss: ”... men det är Sofia som kör den mest miljövänligaste”.
Så kan rubriken lyda i en av Sveriges största tidningar. För några år sedan hade det varit närmast otänkbart. Det språkliga förfallet har accelererat efter utrensningen av korrekturläsare och petiga och griniga redaktörer på mellannivå, men framför allt beror det nog på en samhällskultur som allt mer cirklar kring internet, emojis, rörliga bilder och allt mindre kring det skrivna ordet.
Nu hör jag någon säga att språket ständigt utvecklas vilket är ett påstående så självklart att det gränsar till idioti. Om jag hör någon som aldrig hållit i en trumpet försöka spela Miles Davis ”So what” är inte min första reaktion att musiken utvecklas utan att karln borde öva.
Språket är mycket mer än musik. Det är samhällets kitt och civilisationens grundval. Det är det viktigaste verktyget för maktutövning och det viktigaste verktyget för den som saknar makt att resa sig, spränga sina bojor.
Därför blev jag förskräckt när jag såg en tjänsteman från statliga Språkrådet i Aktuellt i måndags. Hon var inkallad för att kommentera diskussionen om ”de” och ”dem” ska avskaffas till förmån för ”dom”. Hon sa:
– Det finns många normer i samhället. Vi pratar på olika sätt och använder språket olika beroende på vilka vi är och vilken generation vi tillhör, vilket land vi kommer ifrån och så vidare. Vems norm är det då som ska gälla? Det gäller att ha acceptans även för andra människors normer och inte bara för sin egen.
Så lägger sig det förbannade tjatet om ”normer” över det som är viktigast för oss alla, att ha en gemensam arena där vi kan mötas. Språket är den arenan.
För att begripa varandra måste vi ha gemensamma regler. Tro inte att det är underklassen och invandrare som tjänar på att arenan upplöses med tidens luddiga svammel. Ska vi alla ha vårt eget sätt att prata och skriva? Det är ett recept för nya getton och permanent utanförskap.