Rod Stewart-kopian saknade glöd
Det var senast vi skulle ut och flyga. Han kom emot mig mellan en gate och en av de där affärerna där det ligger renskinn i hög, till tyska turisters fromma. Jag kände genast igen honom, men det tog ett tag innan ansikte och namn fann varandra.
Rod Stewart. Roderick, för mamma Elsie.
Nu var det förstås inte den riktige Rod Stewart. Jag vet inte exakt hur det fungerar, men jag antar att sådana som Stewart tillbringar sitt Arlandabesök i en champagnedignande ”lounge”. Vill de ha ett skattebefriat renskinn skickar de ut en liten alv, gentilt tillhandahållen av Swedavia, att hämta det. Men den här killen var kusligt lik Rod Stewart och att likna honom – håll med om den saken – är få förunnat. Rod Stewart ser ut som en snabbkarikatyr från ett gammaldags nöjesfält.
Det var bara en sak som fattades för att likheten skulle vara alldeles på pricken: kopian saknade glöd. Det fanns ingen utstrålning, inget som drog blicken, ingen karisma. En helt vanlig människa.
Det här var Rod Stewart, om han inte hade haft det som krävdes för att slå igenom. Om Jeff Beck Group och Faces aldrig hade lett någonstans och Roderick, en alltför blek figur, hade tvingats tillbaka till jobbet på begravningsbyrån.
Jag undrar om Rod Stewart-kopian själv ser hur lik originalet han är? Kanske är han musikalisk och känner bitterheten puttra, eftersom han fått allt, utom det verkligt avgörande.
En bekant berättade nyligen om en liknande upplevelse, fast tvärtom. Det var i Finland någonstans i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal. En sovjetisk höjdare skulle äta middag hos en finländsk höjdare och den bekante var där som gäst. I tamburen stod en livvakt, eller möjligen ett förkläde. Under alla omständigheter en filur av den sort som vanligen gjort sig till ett rent verktyg och därmed blivit osynlig.
Men detta exemplar misslyckades.
Mannen i tamburen hade en så stark och dessutom obehaglig utstrålning, att det var svårt att ens passera honom. Var man lagd åt det teatraliska hade man antagligen kunnat lukta sig till ett lätt svavelos.
Femton år senare fick den bekante se livvakten på ett fotografi. Han kände genast igen honom. Det stod att filuren hette Vladimir Putin.
Alltihop kan förstås vara en efterkonstruktion, men jag undrar det. Karisma är ju inte fråga om magi. Bara om något ogripbart, men ändå ovedersägligt. Och att kunna stå i en tambur utan att synas, känns ändå rätt okej, även om priset är att man aldrig blev rockstjärna.
Dagens byggnad
Helsingfors centralstation ritades av Eliel Saarinen efter att han vunnit en tävling 1904. De ursprungliga ritningarna kritiserades dock så hårt att Saarinen lade fram ett nytt förslag 1909. Stationen öppnade 1919.
Dagens fakta
Det finska järnvägsnätet är, enligt senast tillgängliga uppgift, 5 919 kilometer långt. Spårvidden är av rysk bredd, det vill säga 1 524 millimeter, jämfört med den svenska normalspårvidden 1 435 millimeter.