Hyperrelevant om Irakkrigets spillror
I helgen slår Malmö Konsthall upp dörrarna till Michael Rakowitz “The Invisible Enemy Should Not Exist”.
Hateff Mousaviyan applåderar fingertoppskänslan i att ställa ut den amerikansk-irakiske konstnären just här och just nu.
”Jag kan inte göra annat för tillfället. De föremål som försvunnit behöver sitt spöke.”
Michael Rakowitz, 45, har gjort det till sin uppgift att skapa konst av, om och för det söndertrasade irakiska (till viss del även syriska) kulturarvet.
Med hjälp av sitt team om tio skänker han nytt liv till resterna av de skulpturer, reliefer och votivgåvor som har hittats i områden som Mosul och Nimrud. Restaureringen – snillrikt gjord med arabiska konservburkar, tidningar och andra vardagsting – fungerar som en slags metakommentar på vad kulturellt värde faktiskt är.
“The Invisible Enemy Should Not Exist” får mig osökt att tänka på kintsugi, den japanska tekniken som används för att ge ny mening till sprucken keramik genom att löda ihop det med smält guld. Här, i Rakowitz regi, är guldet utbytt mot dadelsirap.
Dadeln dyker upp lite varstans i utställningen. Frukten blir projektionsyta för olika aspekter av diasporans situation efter krigen.
Det som gör Michael Rakowitz så skicklig är att han lyckas skildra allt det här – effekterna av Irakkriget, det IS-demolerade kulturarvet, exiltillvaron – utan att fastna i det klichéartade. Vare sig det rör sig om kortfilmer, skulpturer, installationer, omtolkade reliefer eller det ofärdiga ljudkonstverket “Radio Silence” (med irakiske radiolegenden Bahjat Abdulwahed i programledarrollen) hittar Rakowitz ett förhållningssätt som känns både vördnadsfullt och tankeväckande kritiskt på samma gång. Jag ska inte spoila för mycket.
Här måste jag även passa på att nämna några av de fantastiska kringarrangemang som Malmö Konsthall är med och ordnar i samband med utställningen.
Bland annat kommer tjugo skolklasser (årskurs 4 och 7) att vara med i ett projekt som handlar om Malmös kulturarv. Tillsammans ska de skapa objekt och skriva historier som säger något om vad som är viktigt för dagens Malmöbor. Allt detta kommer sedan att bevaras av Stadsarkivet.
I nästa vecka kommer Michael Rakowitz dessutom att åka ut till både Söderkullaskolan och Sofielundsskolan för att laga mat (baserat på sin mammas irakiska recept) tillsammans med grupper av utvalda elever. Metoden – bäst beskriven som en slags hybrid mellan hemkunskapslektion och brobyggande diskussion – är inspirerad av Rakowitz egna “Enemy Kitchen”, ett verk som bland annat tog sig uttryck i en irakisk food truck i Chicago mitt under den amerikanska ockupationen av Irak.
Fredagens öppningsvernissage görs i samarbete med Irakiska Kulturföreningen i Malmö. Det är ett samarbete som vid första anblick kan tyckas alldeles uppenbart, men jag vill mena att det finns något ovanligt fett i att låta introducera ett vernissage med traditionell irakisk folkmusik på en så pass etablerad konstinstitution i Sverige. Det... behövs.
Under sex tillfällen i höst/vinter kommer några av Irakiska Kulturföreningens medlemmar att agera gästguider på utställningen. Det behövs också. Det är själva definitionen av mervärde. Jag älskar det.
Att det sker här i Malmö säger förstås också en hel del om hur synen på diasporan håller på att förändras. Tidigare marginaliserad, inte sedd, inte lyssnad på, inte uppskattad, inte skapad för, inte samarbetad med. Nu lite mindre så. Tack för det, samtliga inblandade.
