Skammen sköljer över mig när jag ser den röda tröjan

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-08-11

helskärm

Det mest förbjudna händer en söndag.

Malmö FF har just gjort sitt andra mål på en tveksamt dömd straff och jag har flugit upp och ­jublat.

Det borde vara okomplicerat. Men nedanför min sittplats står bortaklacken, IFK Göteborgs tillresta supportrar, och där får jag syn på den: 1996 års röda borta­tröja. Skammen. Minnet av skolfotografiet i sexan. Samma röda tröja, lite för stor. Inköpt för halva priset eftersom det var fjolårets modell.

Barndomsresorna till ­Ullevi. Grillkiosken utanför Vårgårda på vägen hem, hamburgarna som brorsan och jag inte fick äta i bilen eftersom pappa visste att vi skulle spilla dressing.

Champions League-­höstarna. Morbror Stig som ville lämna Ullevi före slutsignal för att slippa bilköerna; hur vi nästan missade Jesper Blomqvists sena segermål mot Barcelona. Mikael Nilssons tunnel på Eric Cantona.

Tjugo år senare står jag på Swedbank Stadion och ­stirrar på min spontant knutna segernäve. Det går inte längre att förneka. Det mest förbjudna har skett: jag har bytt lag.

Det ska inte gå.

Äktenskap kan brytas, karriärval omvärderas. Det är en del av att bli människa. Det går även bra att byta religion.

Men valet av fotbollslag är oåterkalleligt.

Trots att beslutet i regel fattas av åttaåringar under starkt tryck från påstridiga släktingar.

Exempelvis blev en mig närstående person Liverpool-fan på grund av en ­anfallare med det vilda ­namnet Kevin Tigern.

När hen sedan insåg att personen hette Kevin Keegan var det redan försent.

Själv försöker jag förmildra mitt vuxenmyteri med att min fascination för MFF knappast är ny.

Min psykolog härleder den ända bak till den tid av mitt liv då jag som ett utslag av missriktad beundran och folkölsfyllor brukade busringa till den bredryggade MFF-anfallaren Niklas ­Skoog sent om kvällarna.

För tre år sedan flyttade jag till Malmö. Radikaliseringsprocessen intensifierades. Oskyldiga besök på Swedbank Stadion - där jag diskret stampade takten till ramsorna - övergick i att jag bulklyssnade på Sydsvenskans MFF-podd. Och helt plötsligt kom jag på mig själv med att ägna hela kvällar åt att grubbla över Enoch Kofi Adus sviktande form.

Till sist, en söndag i augusti, finns ingen återvändo. Min supportermässiga relationsstatus står under blixt­belysning.

Slutsignalen går. Markus Rosen­berg höjer armarna mot fansen.

Det är komplicerat.