Så ska Gynning begrava brösten

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har ett sjukt webbeteende, och jag är antagligen inte ensam. När jag är ute och läser tidningen på nätet klickar jag på märkliga rubriker som ”Britney utan hår” eller ”Norsk bröstdoktor tafsade på patient”. Senast läste jag om Carolina Gynnings stundande begravning för sina bröstimplantat, vilket i och för sig kändes som ett intressant frågetecken.

En bröstbegravning. Hur funkar det? Vad har man på sig, vilka är de närmast sörjande, vad säger Ribbing om etiketten, blir det kaffe efteråt, och vad sjunger man för slags sånger? Take my breast away.

Jag googlar på sökorden ”begravning Carolina Gynnings bröst” och får upp ett erbjudande som upplyser mig om att domänen ”Begravning Carolina Gynnings bröst” är ledig om jag vill registrera den. Det vill jag inte. Jag vill bara veta hur en bröstimplantatsbegravning går till, för en sådan har jag aldrig varit på.

Carolina Gynning säger att hon tänker lägga implantaten i en plexiglaskista och begrava dem symboliskt. Sedan ska silikoninläggen auktioneras ut på Ebay och pengarna ska gå till krigets offer i Rwanda.

Den naturliga kopplingen.

Min polare säger att man inte får bli arg på folk som skänker saker till goda ändamål. Att det är svårt. Och att det är bäst att låta bli. Så jag försöker låta bli.

Jag läser om när Carolina Gynning liknar sina bröstimplantat vid en cancersvulst. Jag läser att Carolina Gynning säger att begravningen är ”ett statement”. Jag läser när Carolina Gynning säger att ”Lucia från Syrakusa stack ut sina ögon för en mans skull och jag skaffade större bröst för att behaga männen” och sedan läser jag när Elisabeth Ohlson Wallin, fotografen som plåtade Ecce Homo, några rader senare i artikeln förklarar sin fotoinstallation av Carolina Gynning med ”Jag tänker mycket i historiska och religiösa symboler” och tilltalas mycket av barocken och 1600-talet. Jag har tittat mycket på kvinnliga helgonbilder och många blir stympade så det finns en bra symbolik. Lucia fick sina ögon utpetade och Agata från Sicilien fick sina bröst avhuggna.”

För drygt ett år sedan var Carolina Gynning tjejen som sa ”Jag känner inte att jag går över någon gräns när jag opererar om min kropp. För mig är det ingen större skillnad på att göra det eller låta sy om ett par brallor”. 15 månader senare säger samma tjej: ”Det var på nyår. Jag såg att de var för stora för klänningen. Brösten har gett mig mycket glädje, så då tänkte jag att de kan glädja någon annan. Om någon sett något om Rwanda, som filmen ’Shooting dogs’, så vet de hur det är.”

Frågan är väl vad skillnaden är, för jag kan inte riktigt se den.

Carolina Gynning är fortfarande allas vårt villiga projiceringsobjekt som använder sin kropp som om det vore fjolårets brallor som bara behöver några små finjusteringar för att passa in i ett nytt sammanhang för en ny publik.

Det är möjligt att det är nu som vi skall sätta oss i en stor ring tillsammans och enas om att bröstförstoringar är dumt och att Carolina Gynning är en förebild för tjejer som visar att man inte behöver yttre attribut för att tillfredställa omgivningen?

Dumhetsbarriären är redan sprängd när ett par inopererade bröstimplantat liknas vid en cancersvulst för att sedan begravas för att sedan auktioneras ut för att samla in pengar som botgöring för att vi vände ryggen till mot folk­mordet i Rwanda.

Vi behöver inte göra oss dummare än vi gör oss varenda dag.

Om Carolina Gynning hade fått välja igen.

Okänd tjej med normala bröst. Alternativt, okänd tjej som opererar brösten så att hon kan bygga en karriär på att (citat Fredrik Sahlin) ”halka omkring halvnaken i etern”, för att sedan operera bort implantaten när de inte längre behövs. Någon som varken klarar av att operera bort ett par silikonimplantat eller att sätta in pengar på ett 90-konto utan att ringa pressen först.

Vad finns det att applådera?

Lena Sundström