Än finns det vinnare i coronans Sverige
Det är en lång dags färd mot bingo.
I Hötorgets tunnelbanestation slår till slut klockan 16 och det är äntligen dags för "Tisdagsfinal" med allt vad det innebär av drömmar och förhoppningar som smulas och kontanter som byts mot brickor.
Men vinstklockorna klämtar inte längre för Lofti, han slutade spela för tre år sedan, det var ju nästan alltid någon annan som hade tur.
Nu sitter han i stället i caféet utanför bingohallen med kompisarna, jobbet förlorade han redan innan coronan slog till.
- Min bror sålde frukt i Hötorgshallen. Jag fick hjälpa till.
– Nu? De säger att jag är arbetssökande.
På andra sidan glasdörren ringde 1970-talet och bad om att få tillbaka i princip allt.
Lågt i tak, heltäckningsmatta, usel luft, bingospelare som avlöser varandra i de två rökbåsen. Visa? Mastercard? Glöm det, här gäller bara cash, men visst, här går att ta ut pengar.
Och en förinspelad kvinnoröst som ljuder över lokalen och förkunnar för alla som vill höra:
Ivar tjugofyra...tvåa fyra....Niklas trettiofyra trea fyra...Gustaf fyrtiosex fyra sexa...
Även detta är Stockholm: Bortom de hippa barerna, smarta reklambyårerna, hetsiga börsmäklarkontoren och den moderna gatukulturen finns en stad där tiden har stått still och en befolkning som inte tycks följa vare sig kostcirkel eller hälsorekommendationer slaviskt.
Den unge mannen vid bord fyra bär i och för sig munskydd och har ställt fram en liten flaska handsprit. Men han springer hela tiden och röker.
I kassan jobbar två bestämda kvinnor. De tar betalt, rör sig mellan borden. Varsin sedelbunt, växel.
Ingen av dem vill bli intervjuade. De ger mig ett nummer till Ulf, chefen. Han är stressad, hinner inte träffas, men ger mig några minuter i telefon.
201 idrottsföreningar äger verksamheten, åtta bingohallar, det årliga överskottet ligger på 12-15 miljoner.
– Det var bättre förr. Innan internet och trisslotter. Och de senaste veckorna har vi tappat 35-40 procent av omsättningen.
Hallen i Hötorget tar normalt 200 gäster. Men lagar ska följas och taket är satt till 50 personer.
Det är tisdag eftermiddag och jag räknar till 13 spelande. Några män. Fler kvinnor. Alla åldrar, även om medelåldern är hög.
Ingen vill prata med Aftonbladet. Inte ens anonymt. Det sneglas ogillande då fotograf Peter Wixtröm tar sina bilder.
Kanske är det så enkelt som att de vill bli lämnade ifred. Kanske är de rädda att framstå som spelmissbrukare. Kanske misstänker de att vi har illasinnade avsikter.
Att sitta bland främlingar i en lokal med tvivelaktig luftcirkulation i Stockholms underjord låter när allt kommer omkring inte som ett beteende som skulle få statsepidemiolog Anders Tegnell att hoppa jämfota av lycka.
Ivar Tjugonio tvåa nia...Oskar sjuttio sjua nolla...Gustaf femtionio femma nia...
Här har spelats bingo sedan 1971. Samma år som riksdagen tillfälligt flyttade till Kulturhuset vid Sergels torg då riksdagshuset renoverades, stockholmarna vann almstriden i Kungsträdgården och två kroatiska fascister mördade Jugoslaviens ambassadör på Strandvägen.
Det skulle inte förvåna mig det minsta om det visade sig att några av stammisarna var med redan på invigningen.
På en vägg hänger lappar med upplysningar om kommande spel. "Lördagsskoj", "Storbingo torsdag", "Utspelssöndag".
Espresso house i lokalen bredvid har stängt. Två tiggare sitter lutade mot väggen.
En medelålders kvinna studsar upp från sitt bord. Hon har just kammat hem 2 500 kronor. Pengarna hämtas ut i kassan.
Än finns det vinnare i coronans Sverige.
