Kritiken är korrekt – men fel att göra GW till syndabock
Leif GW Persson skälls ut för att i TV 4 ha pekat ut en friad man som skyldig till mord.
Kritiken är rimlig, men det är kanalen som bär det huvudsakliga ansvaret.
TV 4 började i tisdags kväll sända ”GW:s mord”.
Det första av sex avsnitt handlade om Linda Chen, kvinnan som försvann och hittades död i Dalarna 2009.
Vad Persson anser om fallet går i programmet inte att ta miste på: Chens sambo, som åtalades för att ha dödat henne men friades, är skyldig.
Polisprofessorn lanserar rent av en teori om vad som hände. Paret blev osams, varefter han ströp henne.
I en debattartikel i Aftonbladet i dag går advokat Peter Althin till ett angrepp som inte kan beskrivas som någonting annat än rasande.
"Leif GW Persson gör sig under en timme i TV4 till polis, medium, åklagare och domare", skriver advokaten och frågar sig om det sända programmet kan utgöra grund för en stämning.
Jag har all förståelse för Althins ilska. Han försvarade sambon under rättegången i Falu tingsrätt och kan fallet betydligt bättre än de flesta. Han vet att det inte finns några bevis för de i avsnittet framförda påståendena om urspårat gräl under biltur som ledde till mord.
Faktum är att det inte ens finns bevis för att Chen blev mördad.
Icke desto mindre är kritiken något felriktad. GW är en rabulist och en ordekvilibrist som med sitt betydande kunnande och sitt mustiga språk blivit ett fenomen. Det är hans jobb att ta ut svängarna och ha åsikter.
Det gör han även i ”Veckans brott” i SVT. Men där finns även den duktiga programledaren Camilla Kvartoft, som är public service-drillad sedan årtionden och slänger in ett "Låt oss inte glömma att åtal inte är väckt än" eller "Nu är inte den här personen på plats i studion och kan försvara sig" när teorierna börjar bli i djärvaste laget.
Den balansen finns inte i "GW:s mord". Och för det bär inte professorn det huvudsakliga ansvaret. Det är TV 4 som har brustit. Programmet har en ansvarig utgivare som inte har tagit ansvar i detta fall. Vare sig moraliskt eller juridiskt.
Men det finns ingen anledning att förvånas. Kanalen gör så här. Serien "Svenska fall för FBI", som sändes för två år sedan, var ett publicistiskt haveri. I varje fall de två avsnitt jag orkade se innan jag tröttnade på eländet.
En svensk och en amerikansk polis tog sig då an olika mord och fördelade skuldbörda efter behag. I ett heroiskt försök att lösa ett av brotten gav de sig bland annat på mamman till en ung man som åtalats och friats för mord.
Jag är väl medveten om det vanskliga i att som journalist på Aftonbladet ha synpunkter på andra medieföretags journalistiska etik. Att hitta exempel på publicistiska övertramp i denna tidnings historia är en inte alltför krävande uppgift.
Men vi drar oss för att överpröva domar och komma fram till att friade personer är skyldiga.
Cheferna på TV 4 har all anledning att titta närmare på paragraf 14 i de etiska reglerna för tidningar, radio och tv:
"Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger".