Bassängen – Alshammars skydd mot helvetet i skolan
Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna
Det kunde ha blivit en resa in i mörkret.
Men Therese Alshammar är modigare i simbassängen än i radio.
Att en simmerska pratar simning då hon ges ordet är helt i sin ordning; vi gör oss själva och resten av världen en tjänst om vi håller oss till det vi behärskar.
Alshammar börjar sommarprata i högt tempo. Mormor, som inte kan simma, är nära att drunkna. Traumat gör att hon sätter sin dotter tidigt i simskola.
Flickan växer upp, blir elitsimmerska, tävlar i OS.
Således goda förutsättningar för Therese Alshammar, som tidigt sätter upp ett mål: Att bli lika bra som mamma.
Hon blir bättre. Hon blir bäst i världen.
Så långt är Alshammar intressant. Men hon antyder att hon ska berätta om sin dragning till synder, om svek och nederlag, och för all del, det kommer.
Men det passerar lika snabbt. Alshammar närmar sig det svarta, men skyndar vidare då det börjar brännas.
Hon mobbas. Simbassängen blir skyddet mot helvetet i skolan. Men hur detta helvete såg ut får vi inte veta.
College i USA. Festar hårt. Alshammar säger dramatiskt att ”kroppen bröts ner av alkoholens gift”.
Hon pratar om sin vilda ungdom med ett svåruthärdligt moralistiskt tonfall och landar i beskäftiga slutsatser om att vi blir sämre som människor ”om vi släpper efter för det destruktiva”.
Hon flyttar till Tyskland. Auktoritära tränare från gamla DDR. För många svek och lögner. Alshammar får till slut nog och flyttar vidare.
Men inte ett ord om vad det är för svek hon utsätts för.
Det fortsätter på samma sätt. Avbrott då och då för rockmusik, som världsstjärnan visar sig ha god koll på.
Jag tror Therese Alshammar har något väsentligt att berätta om framgångar, om nederlag, om drivkraften att bli bäst och om ångesten denna drivkraft rimligen skapar.
Släpp fram det nästa gång.