Den frihet vi ger upp är svår att vinna tillbaka
Regeringens årliga sammanfattning av hur röstboskapet har buggats och avlyssnats är ingen munter läsning.
Lagar som stiftades i kampen mot terrorism används numera till att klara upp stölder i badhus.
Minns ni rubrikerna om att centerpartisten Fredrick Federley grät i riksdagens talarstol?
Året var 2008 och Federley vägrade följa partilinjen då signalspaningslagen som skulle ge FRA rätt att avläsa mejl, internettrafik och telefonsamtal skulle klubbas igenom.
Dramat utspelade sig på den tiden då integritetsfrågor ännu diskuterades och det fortfarande höjdes röster för att människor har rätt till ett privatliv, långt innan islamistiska extremister började resa till Syrien, gängmorden eskalerade och politikerna upptäckte att det gick att successivt utvidga möjligheterna till att lägga örat mot befolkningens hemligheter utan besvärande invändningar eller uppståndelse.
Regeringens redovisning av användning av hemliga tvångsmedel under 2017, presenterad i går, är i dubbel bemärkelse ett bra exempel på rådande tidsanda.
För det första renderar den inga rubriker. Material av det här slaget rycker redaktörerna numera på axlarna åt.
För det andra får vi än en gång ett kvitto på att dessa brottsbekämpande verktyg används i en större utsträckning än vad politikerna först utlovat.
Med tvångsmedelslagstiftning är det nämligen som så att när väl paragraferna är på plats så dröjer det inte lång tid innan de utvidgas till andra ändamål än vad som ursprungligen var tänkt.
Ta bara årets redovisning av hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. En lagstiftning som politiskt motiverades med att polisen i smyg måste få undersöka om en viss utrustning befunnit sig i ett visst område i kampen mot terrorism och grov organiserad brottslighet.
Med denna metod gick det förra året bland annat att bevisa att en ung, svartsjuk kvinna klippt håret av sin rival, ett brott som ansågs vara misshandel av normalgraden och renderade skyddstillsyn.
Dessutom klarades några stölder i ett badhus upp, vilket även det ledde till skyddstillsyn.
För att polis och åklagare ska få använda hemliga tvångsmedel krävs domstolsbeslut. Den goda tanken med denna ordning är att förhindra missbruk av en lagstiftning som kränker den personliga integriteten.
Problemet är att domarna tycks ge tillstånd i sömnen. Förra året gjordes det tumme upp för 4 465 ansökningar om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Endast 30 ärenden avslogs.
Sannolikheten för att en åklagare skulle nå framgång var, annorlunda uttryckt, 99,4 procent.
Siffrorna för de övriga hemliga tvångsmedlen är likartade. Det ska mycket till för avslag. Det har till och med gått att komma undan krav på geografisk precisering med att ange en hel stad som plats för hemlig rumsavlyssning, en lag som skulle göra det möjligt att komma åt prat i enrum vid misstanke om grov brottslighet.
Den pågående buggningsfesten får till råga på allt bara fler och fler gäster. År 2014 gavs 8 052 tillstånd. Bara tre år senare hade det stigit till 12 686.
Men måste inte brottsbekämpande myndigheter ha tillgång till effektiva och moderna verktyg i en tid då den organiserade kriminaliteten blir alltmer komplicerad och vittförgrenad?
Jo, självfallet. Men den som tycker att utvecklingen inte är mycket att tjafsa om bör betänka att det finns mycket goda skäl till att våra grundläggande rättigheter har skyddats i lag och i internationella konventioner.
Den frihet vi ger upp är mycket svår att vinna tillbaka.
Förtydligande: Siffran 12 686 rör alla tillstånd om hemliga tvångsmedel.