Att vara på den skeptiska sidan ger aldrig stilpoäng
Jag tänker inte lägga mig i det grekiska valet, som blivit ett grekiskt valresultat när ni läser det här. Låt mig bara få skriva ett par ord om självbedrägeri.
P1 intervjuade en grekisk städerska i Aten. Hon hade blivit av med jobbet – besparingar, nedskärningar, åtstramning – och nu stod hon utanför sin gamla arbetsplats, en offentlig inrättning, och demonstrerade. Hon skulle rösta på Syriza, hon var segerviss och framför allt hoppfull på gränsen till frälst.
Bara det blev regeringsskifte, förklarade hon, skulle hon få jobbet tillbaka redan i dag, måndag.
Jag vet förstås inte vad städerskan egentligen tänkte. Kanske var det en retorisk överdrift. Men jag misstänker att man bör ta henne på orden. Hon förväntade sig antagligen att allt besvärligt skulle upphöra, natten mellan söndag och måndag, om bara valresultatet blev det rätta.
Hur ska man förhålla sig till den sortens hjärtskärande självbedrägeri?
Det finns förstås ett smalt utsnitt nationalekonomer vars ledstjärna är att A alltid är A, att rätt alltid ska vara rätt och att en spade aldrig ska gå under annat namn än spade. Men resten av oss frustar inte direkt av otålighet att få skriva en arbetslös grekisk städerska på näsan att hon pratar goja.
Så hur gör man?
P1:s reporter valde helt enkelt att lämna saken okommenterad. Ingen utmaning, ingen följdfråga. Lyssnaren fick dra sina egna slutsatser.
Det finns ett slags sorgsen humanism i den hållningen.
En alternativ taktik, låt oss kalla den Chávezism, är att spela med. Inte gå fullt så långt att man faktiskt själv börjar tro på mirakel, men göra klart att städerskan borde få rätt, om det fanns någon rättvisa i världen. Och att man därför, av solidaritetsskäl, vägrar att tvivla på städerskans förhoppning. Det goda är att bejaka självbedrägeriet.
Det är en tacksam hållning, på så sätt att man landar på den behagliga, medkännande sidan när allt går åt helvete också. Att vara på den skeptiska vad-var-det-jag-sa-sidan ger aldrig några stilpoäng.
Som så många andra svenska diskussioner har den om Grekland börjat handla om vem som är god och vem som inte är det. Så jag tänker inte lägga mig i det grekiska valet. Däremot hoppas jag innerligt att städerskan får jobbet tillbaka. Om inte i dag, så i alla fall snart.