En sprutdos av något gammalt och unket

Pernilla Ericson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2012-11-24 | Publicerad 2012-11-01

Jag var 21 år första gången jag i jobbet reste till Los Angeles. En skitful nygammal stad, som uppkastad runt en motorväg. Med inslag av ­palmer, vita stränder, ståt­liga rikemanskåkar och nattklubbar glittriga som jul­dekorationer.

helskärm

Kvinnan i hotellreceptionen var en chock. På avstånd skulpterad som en film­stjärna, men på närmare håll nästan vaxartad. Orörlig. Ett ­leende som inte förmådde lyfta mungiporna. Svullna läppar, ögonbrynen en ­våning för högt.

De där klonade ansiktena syntes överallt. Jag tyckte att de såg stressade ut. På jakt efter något som gått förlorat, och aldrig kan opereras åter. En taxichaufför var uppriktigt bekymrad när vi diskuterade saken.

– Det skrämmer skiten ur mig. Det har blivit så vanligt. Säger min dotter att hon vill ha skit i läpparna så flyttar vi.

Jag lämnade Los Angeles med en bild av ett rikt och mäktigt nav för skönhets­fixering, en helt annan ­planet. I dag har ekrarna nått Sverige­ med besked.

Skönhetsoperationerna omsätter 600 miljoner kronor i Sverige bara i år. Lägg till det alla knivfria ingrepp. Det är julafton för skönhetsindustrin, svenskarna har precis bara börjat lyfta rumpor, ­fylla upp tuttar, nypa in näsor och spruta bort rynkor. Vår marknad för skönhets­ingrepp är en av de minst reglerade i Europa. 85 ­procent utförs på kvinnor.

Svenska skönhetsbloggaren Julia Löfgren berättade för DN om hur ingreppen sakta blir beroendefram­kallande. ”I början när man gjort det så känns läpparna stora, men så snart de börjar gå ner så känns det jättekonstigt, som att man inte har några läppar kvar. Man får nästan panik.”

Hon säger också: ”I slut­ändan handlar det om att jag ska trivas med min kropp. Sedan spelar det ingen roll om andra tycker om det eller inte.”

För skönhetsingreppens intåg i Sverige har inte skett utan massiv kritik, spott eller spe. Få ingrepp är så hånade som ”ankmunnen”, de uppsvullna läpparna. Men den mäktiga skönhetsindustrins försvarare är många och ­starka – flera av dem bloggare­ med tusentals unga läsare. Någon hävdar till och med att de extrema plutläpparna är feministiska, att de signalerar modig egenart.

Men låt oss vara ärliga. Allt det här är en ny form av samma gamla unkna rester. Kvinnor måste vara ungdomliga och vackra för att duga. Män ska vara framgångsrika.

Vi har ­bara fått nya halmstrån att gripa efter.