Nättrollens hatbrott är lika allvarliga
En av de notoriska näthatarna vi sökte upp i tv-programmet ”Trolljägarna” ägnade dagar och nätter åt att författa grova rasistiska inlägg och uppmana till våld på diverse högerextrema hemsidor och allehanda obskyra forum.
Personen var en känd signatur bland de länsstolskrigare som blåser upp sig till parodiska dimensioner och har enkla lösningar på alla samhällsproblem. Det är alltid fråga om ras, eller, för de som är en aning mer polerade, kultur eller andra omskrivningar för samma sak. Och detta sker så gott som uteslutande under anonymitetens skyddande täckmantel.
Inget ovanligt med det, tvärtom.
Men de fördomsfulla kollegerna i hatbranschen hade nog dragit öronen åt sig om de visste hur det förhöll sig i verkligheten. Hen var nämligen en person som bytt kön, blivit klen i nerverna och synbarligen levde mycket ensam, utan andra ”vänner” än de andra som satt och hamrade hat på sina tangentbord om nätterna.
En annan var en misslyckad kille som fyllt 30, men satt på heltid i den trygga villakällaren hos mamma och pappa, med datorn som enda sällskap. Han hade skrivit mer än 10 000 inlägg, skröt vitt och brett om hur han hatade romer och andra minoriteter, och uppträdde som riktigt hårdför nationalist.
Men han fick andnöd och något slags panikångest när vi träffades. Och de där landminorna han skulle ha satt ut i trädgården visade sig vara ett utslag av hans torftiga fantasi.
En radikal vänsterfeminist hade hotat och trakasserat en journalist på en borgerlig tidning. Hur tufft som helst. Men hon började gråta när hon konfronterades. (Och bad faktiskt senare journalisten om ursäkt.)
Ett professionellt fyllo i ett hus som luktade piss jagade och förföljde en för honom helt okänd kvinna på en annan ort i dagar, månader och år. Ett brott, visst, men polisutredningen lades ned, trots att mannen dömts för liknande brott tidigare.
”Är hon en hora så ska man väl kunna skriva att hon är en hora!”, förklarade en man i ett traditionellt manligt yrke när vi undrade varför han ställt till ett helvete för en kvinna på nätet. Hon var för övrigt inte i närheten av prostitution. Hon hade bara händelsevis gett sig in i samma bransch som han.
Är det synd om de här näthatarna? Ja, kanske, eftersom de spiller sina liv på destruktiva beteenden. Men det urskuldar inte en millimeter av den skada de tillfogar andra, helt oskyldiga människor, som drabbas.
Ett slags brittisk motsvarighet till Riksåklagaren gick häromdagen ut och förklarade att hatbrott som begås på nätet är lika allvarliga som liknande brott i verkliga livet. Myndigheten beordrar åklagare och domstolar att gå hårdare fram mot förövarna.
Det vore klädsamt om en svensk rättsvårdande myndighet kunde tala samma språk.
Hundra mord
Den första och största hatsajten på nätet, Stormfront, startades i USA 1995 av Don Black, en före detta ”stordrake” i Ku Klux Klan. Hemsidan har närmare 300 000 registrerade medlemmar. En av dem var Anders Behring
Breivik, som står för 77 av de nästan 100 mord sajtens medlemmar begick mellan 2009 och 2014.
Splittrande
Alison Saunders, chef för Crown Prosecution Service, menar att näthatet leder till splittring och intolerans och,
i förlängningen, till fysiska våldsbrott: ”Vare sig det skriks i deras ansikte på gatan, smetas på väggen,
eller tweetas in i deras vardagsrum kan inverkan av hatfulla kränkningar vara lika förödande för offret.”