MeToo satte mannen under lupp – vi borde prata mer om spriten
Hur mycket sprit tål den svenska mansrollen? I princip hur mycket som helst, verkar det som. Ett och ett halvt år efter att MeToo-rörelsen satte allt vi visste om makt- och tystnadskultur ur spel är det fortfarande obegripligt tyst kring supandet som väldigt ofta föregår sexuellt våld.
Jag skriver ”föregår” eftersom ”orsakar” innebär en sorts friskrivning från skuld som inte hör hemma på 2000-talet. Det är både den offentliga debatten och juridiken överens om och det är en viktig utgångspunkt.
Trots det: Mer än hälften av alla män som begår sexualbrott är påverkade av alkohol och ändå har den diskussionen helt uteblivit. Varför?
I Fredrik Virtanens nyutkomna bok ”Utan nåd” ges en inblick i en tillvaro av eviga krogvändor i mitten av det förra decenniet. Virtanen är i juridisk mening oskyldigförklarad för den våldtäkt han polisanmäldes för 2011, men sedan ett och ett halvt år stigmatiserad och utan uppdrag. Boken är i första hand en brinnande stridsskrift om det pressetiska haveri som ett gäng svenska medier gjorde sig skyldiga till under hösten 2017. Men det är också ett dokument över hur ett uppenbart missbruk kunde eskalera utan att någon tycktes ta notis och hur jargongen och jakten på nya sexuella erövringar ibland gränsar till regelrätta trakasserier.
Några veckor in i MeToo-hösten skrev jag en kolumn om alkoholkulturen i kvällstidningsvärlden under den här perioden. Det var då jag själv fick jobb på Aftonbladet och förvånades av den gränslösa feststämning som rådde efter arbetstimmar. Min enda tvekan inför att lyfta ämnet var att vi inte var klara med den könspolitiska analysen av MeToo och att det var viktigt att inte skynda vidare. Nu har ett och ett halvt år gått och ingenting har hänt på den här punkten. Vi har vänt och vridit på mansnormen, patriarkatet, maktfördelningen. Men vi har fortfarande knappt pratat om spriten.
Det finns en idé om att alkohol endast förstärker redan tveksamt beteende och att fokus kring sexuella trakasserier därför måste ligga på de sexistiska strukturerna. In vino veritas!
Det är en ideologisk syn på saken, som inte helt korrelerar med verkligheten. Droger flyttar på gränser men bidrar också till beteenden som går rakt emot vad man står för i nyktert tillstånd. Det här gäller inte minst personer med regelrätta missbruksproblem – de som vi ofta dömer ut som ”personlighetsförändrade” när de dricker – och har en viktig plats i tolvstegsprogrammet hos Anonyma Alkoholister. Inom beroendebehandling pratar man om ett etiskt och moraliskt förfall; ett sorts stadium där begreppet om rätt och fel helt löses upp. Det handlar förstås inte bara om sex. Virtanen återger i sin bok en scen där han kör bil kokainpåverkad mellan Västkusten och Stockholm. Otänkbart i nyktert tillstånd, otänkbart alldeles fram tills det sker, plötsligt möjligt, eftersom den moraliska kompassen börjat suddas ut. Ingenting spelar någon roll längre.
Partydroger är inte längre en angelägenhet bara för storstädernas innekretsar, men i statistiken kring sexuellt våld är alkoholpåverkan betydligt mer vanligt förekommande.
Fyllan har en så självklar plats i den svenska kulturen att vi tycks oförmögna att riktigt få syn på den. Känner sig journalister rentav jäviga i sammanhanget, eftersom vår bransch är så genomdränkt av sprit? Finns det helt enkelt en känsla av medberoende här eller är vi bara rädda för att festen ska ta slut? Jag vet inte. Men om vi menar allvar med omsorgen om kvinnor som utsätts för sexuellt våld – och med fördömandet av männen som utsätter dem – måste vi börja lyfta på den här stenen och förstå att olika faktorer samverkar.
Det är en plågsam insikt att monstret inte sällan är en missbrukare mitt ibland oss.