Varför inte ta ett steg till och stanna i New York?
Läs Olivia Svensons kolumn
10 juni 1982.
21 rykande salutskott i din ära. En skånsk hovtant som noggrant bokstaverar alla dina namn för en samlad presskår.
Rubriker. Löpsedlar. Så inleddes ditt liv.
Vi fick följa det framför tv:n eller i de färggranna tidningarna som låg på hög hos frisören. Inget utelämnades, vi satt på första parkett.
När du grät i din mammas famn som baby. När du tultade runt i rosa skidoverall och blonda pippilotter. Vilken ryggsäck du bar på din första skoldag. Hur många hinder du rev under din första ridtävling. Hur högt du skrek av glädje och eufori när du tagit studenten. När du klippte blågula band och skakade högerhand med en massa okända människor.
De obekväma detaljerna.
När du dansade på stekarborden på Stureplan och kallades Partyprinsessan. Eller när mannen du skulle gifta dig med hade varit otrogen med en norsk handbollstjej.
Intervjuerna med dig går fortfarande att räkna på en hand. Kanske upptäckte du att offentligheten kan vara en väldigt kall plats.
Du lämnade den i solglasögon och med en Louis Vuitton-väska på armen. Via en löpsedel.
Så inleddes ditt nya liv.
Efter flytten till New York måste allt ha blivit så annorlunda. Nästan ingen känner igen dig på gatan. Nästan ingen vet att det är du som äter frukost på kaféet på morgonen, att det är du som dansar på nattklubben till stängningsdags. Att det är du som promenerar runt i Central Park med väninnorna. Du har till och med kunnat skaffa en pojkvän som pressen inte fick nys om förrän efter ett halvår.
Så skönt det måste kännasatt kunna vara anonym. Att kunna riva hinder utan publik och smälta in för en gångs skull. Att slippa rubriker som skriker att din exfästman blivit tillsammans med en av dina kompisar.
Kanske borde du ta ett steg till. Göra som Märtha Louise av Norge och stryka titeln Kunglig höghet från visitkortet. Slopa apanaget och tjäna lite egen kosing. Och stanna kvar där borta, där det går att vara vanlig. Det är 2011 nu.