Vi måste bli del av ett sammanhang

Olivia Svenson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-07-30

Efter terrordåden i Norge samlades många människor, även här i Sverige, för att prata, lägga ner blommor tillsammans och hjälpa varandra genom sorgen.

I ett land där bibliotek och fritidsgårdar stängs ner när kommuner behöver spara, där torg är platser folk hastar förbi på väg hem från jobbet och där vi numera främst umgås via mejl, Facebook och Twitter var det skönt att se fysisk, mänsklig kontakt ta vid när det verkligen behövdes.

Plötsligt använde vi oss av våra naturliga mötesplatser.

I ett land där vi knappt hejar på våra grannar är det lätt att leva som en eremit, att kunna isolera sig från sin omgivning.

Kanske också enklare att utveckla ett förakt för andra och nära känslor av utanförskap.

Bygga upp ett försvar mot resten av världen.

För några veckor sedan befann jag mig på en grekisk ö. Mitt i vår bergsby låg ett litet café, främst befolkat av gamla gubbar. Med radband i händerna och kanske ett litet glas ouzo eller en kaffekopp framför sig satt de dagarna igenom på uteserveringen och pratade. Eller var tysta tillsammans. Var och en hade en självklar plats i ett sammanhang.

I onsdags var jag i stockholmsförorten Rinkeby. Hamnade mitt på ett vibrerande torg, fullt av folk. Barn, vuxna, gamlingar. Som pratade med varandra, diskuterade, lekte, umgicks.

Det kändes väldigt tyst och tomt på tunnelbanan hem till ett sömnigt och stillastående Södermalm.

2011 har de flesta av oss hundratals vänner, ett helt nätverk, på Facebook. Och på norska tidningen Verdens Gangs hemsida kan man efter terrorattackerna nu hålla händer med miljoner andra människor – digitalt.

I verkliga, fysiska livet är det lätt att bli isolerad. Att inte angå någon annan. Att inte märka när grannen inte hämtat sin tidning på några dagar. Att inte våga ställa frågor.

Vi är ett ensamt folk. Många av oss svenskar samlas bara när det är dags att hylla fotbollshjältar eller tid att sörja.

Det är för sällan. Vi behöver mötas på fler torg än de virtuella. Där man kan sitta bredvid någon annan människa, på riktigt. Och vara del av ett sammanhang.