Kungens dröm om guld och slavar blev en frihetskamp
Västafrika har dominerat nyhetsrubrikerna de senaste dagarna. På 1600-talet hade Sverige en koloni i nuvarande Ghana, grannland till inbördeskrigets Elfenbenskusten. Kolonin hette Cabo Corso och om den har jag skrivit förut i denna spalt.
Vad få känner till är att intresset för en ny koloni i Västafrika var stort i Sverige på 1700-talet. Gustav III hade då fått en ö i Västindien och hoppades kunna kasta sig in i den lukrativa slavhandeln, med slavar som han ville hämta i Västafrika. Men de män som kungen sände iväg för att förbereda den nya svenska Afrikakolonin hade helt motsatta planer. De ville avskaffa slaveriet och bilda världens första republik med fria afrikaner. Historien är som en färgstark äventyrsfilm.
Allting började på 1780-talet i en hemlig verkstad nära Drottningholms slott. Där fanns August Nordenskiöld, en vetenskapsman med finländsk bakgrund. Han hade kungens uppdrag att under största diskretion tillverka guld.
Nordenskiölds ugnar glödde dag och natt, men något guld lyckades han inte få fram. Han ansträngde sig verkligen, för hans privata filosofi var att försöka tillverka så mycket guld som möjligt av vanligt järn och billiga metaller för att sänka guldvärdet och på det viset få slut på ”penningtyranneriet” och få ”den jordiska rikedomen att upphöra”.
Nordenskiöld var idealist och swedenborgare. Hans dröm var att skapa ett nytt samhälle grundat på kärlek och arbete. Han gjorde täta resor utomlands för att lära sig mer. Under en tid var experimenten flyttade till Finland, men han var snart tillbaka vid Drottningholm igen, nu med mera stöd och ännu mer pengar från Gustav III, som trodde på guldtillverkningen.
I början av 1790-talet började Nordenskiöld att intressera sig för Afrika. Enligt filosofen Swedenborg var Afrika förhoppningarnas världsdel.
Även Gustav III blev intresserad. Han brydde sig inte om Swedenborgs drömmar utan desto mer om det guld som kunde tänkas hittas i Afrika. Han sände därför en expedition till Västafrika med bland andra nationalekonomen Carl Bernhard Wadström och Linnélärjungen Anders Sparrman. De letade efter en lämplig plats varpå de återvände till Europa och hamnade i London, där de genast engagerade sig i kampen mot slavhandeln.
De hade blivit så upprörda över vad de hade fått se. Wadström beskrev kvinnornas och barnens förtvivlan då männen fördes bort av slavhandlarna, och svenskarna förfasades över hur de svartas kungar mot betalning i alkohol och enklare gåvor levererade slavar till de vita.
Wadström berättade också med fasa om vad som hände då slavskeppen kom in i stiltjebälten och törsten och hungern grep omkring sig. Då brukade de sjukaste slavarna kastas överbord.
Nordenskiöld mötte Wadström i London och blev lika upprörd.
Gustav III, som absolut ville ha sin Afrikakoloni, bekostade ännu en expedition. Nordenskiöld och Wadström seglade till Sierra Leone i Västafrika. Där trodde de sig kunna grunda en fri republik för frigivna slavar och fria afrikaner. Wadström beskrev sina planer i boken ”Plan for a free community”.
Nordenskiölds möte med Afrika blev överväldigande. I ett brev till sin hustru skrev han: ”Jag anser detta landet i alla avseende för ett paradis ... Onekligen är de infödda här de bästa ibland hyfsade nationer på jordklotet och tycktes mig att de ha mer dygd än våra vita.”
Nordenskiöld fick höra att det fanns en plats längre in i landet med ”överflöd av guld och allt gott”. Han reste dit men blev överfallen på vägen och drabbades av hög feber, varför han fördes tillbaka till kusten där han avled 1792.
Wadström skrev brev till änkan i Finland och ordnade vännens begravning på en i dag okänd plats i Sierra Leones huvudstad.
Något guld hittades aldrig och någon fri republik blev det inte heller. Den första svarta republiken i Afrika bildades först 1847, i grannlandet Liberia.
Wadström fortsatte sin kamp mot slaveriet i revolutionens Frankrike, där han avled som fransk medborgare några år senare.