”Bitterfittan” handlar om mig

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tror inte att det är så att man har planerat det. Det bara blir så. Jag var 24 år när jag åkte hem från BB själv med ett tredagarsknyte i en taxi. Jag minns inte speciellt mycket från själva resan. Jag minns att det var vinter och jag minns att hon grät. Jag minns lägenheten när vi kom hem. Hon och jag. Att hon var tre dagar gammal och att hon skrek och att jag var 24 år gammal och att jag inte visste varför hon skrek. Jag minns att han var i studion, och jag minns att studiotid kostar jättemycket pengar. Att någon hade sagt det.

Jag minns att jag drog upp gasspisen på högsta värmen och öppnade luckan så att det inte skulle vara så kallt. Att jag till slut svepte in tredagarsknytet i stora vuxentäcket och bar ner henne till järnaffären på hörnet och köpte ett värmeelement som kostade 700 kronor.

Hur det hela tiden droppade irriterande gråt från hakan, och att snoret rann och att jag tänkte att jag inte fick gråta. Inte nu.

Jag minns att jag aldrig känt mig så ensam som när vi precis hade blivit tre.

– ”Bitterfittan” handlar om mig, säger jag till min polare.

Jag har stått halvböjd över skrivbordet och sträckläst Maria Svelands bok hela kvällen. Det är befriande igenkänning som inte är stillastående gyttja, eller Amelia och ”voffo gör di på detta viset”, eller samförstånds ”jag ve-et” mellan kvinnor som älskar att älta män till kaffet, eller chic-lit litteratur med dumpade småstadsbrudar som får revansch genom att åka till storstaden och sova i nya chefens Lexingtonlakan.

”Bitterfittan” är min bok om kärlek. En kärlekssaga som inte utgår ifrån ett otrohetsscenario eller ett cancerscenario eller ett andravärldskrigscenario. ”Bitterfittan” är kärlekshistorien som handlar om jämställdheten som kom emellan. Bara det. Vi som älskar varandra så mycket, och som ändå gör så fel. ”Snälla Johan åk inte!” och hårtorkar mot brösten mot mjölkstockning

och ”Hela jag är en slemklump som snart kommer att rinna ner i avloppet och jag skriker för att överrösta hårtorken att jag skiter i hans jävla teater! Men Johans flyg går klockan sju ...” och ”Sätter på ugnen på högsta värme och sätter mig naken framför i hopp om att värmen ska hjälpa”.

”Jag kan leva utan rosor och champagne, men jag står inte ut med ojämlikheten.” Jag kan inte. Sveket som blir ett svek, inte för att han är en skitstövel, utan för att han inte är en skitstövel och för att det inte hjälpte. För att man trodde att det skulle hjälpa. För att ”Vi pratade och dansade i min lilla etta och mitt i natten gick vi ner för att se om vi kunde hitta den kissande gubben”.

Det är skönt att få vara någon annans historia ett tag, när man har tröttnat på sin egen. Han säger att jag kommer ihåg så bra. Och det är ingen komplimang, men jag vet att han har rätt. Jag önskar också att jag inte kom ihåg så bra. Jag önskar att jag hade glömt alla hans måsten som blev helt andra måsten för mig. Vattkoppsveckor och feberdagar och ensamma helgdagar. Att jag blev lämnad ensam hemma när jag kom hem från BB båda gångerna. Jag är arg på honom och jag är arg på mig. Jag önskar att jag kunde vara solig och glad och okomplicerad och ändå jämställd, och inte en ilsken övervakare av tid.

Jag önskar att det gick att vara jämställd och solig. Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag önskar att vår generationsroman inte såg ut så här. Men jag är övertygad om att den gör det.

Min polare säger att hon också har läst ”Bitterfittan”, och att hon tycker att den handlar om henne. Jag låter henne tro att den gör det, och hon låter mig tro att boken handlar om mig.

Innerst inne vet vi att den handlar om oss. Och att vi inte på något sätt är unika.

”
Sveket som blir ett svek, inte för att han är en skitstövel, utan för att han inte är en skitstövel

Lena Sundström