En enkel övning i att älska sig själv
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Tänk på alla gånger som du säger "tack" till andra. Hur ofta tackar du dig själv för vad du är och vad du har gjort?
Klipp ut detta och läs hemma i lugn och ro. Sätt dig ensam i ett tyst rum, tänd levande ljus och sätt på lugn musik. Själv föredrar jag Allegris Miserere, Barbers Agnus Dei Opus 11 eller Pachelbels kanon i D-dur, men det går bra med vilken låt som helst som enligt dig är otroligt vacker. Ha block och penna framme och sitt på sköna kuddar på golvet. Det är bra om du kan luta dig tillbaka mot något mjukt. (Alla dessa detaljer kan du egentligen själv bestämma över som du behagar.)
Övningen går ut på en enda sak: Tacka för att du finns!
Jesus, Allah, Krishna" Vem eller vad du tackar är oviktigt. Ickereligiösa kan vända sig till universum, ödet, moder natur, den allvetande potäten eller vad sjutton som känns rätt.
Vi människor är, om inte våra egna största fiender så åtminstone våra största kritiker.
Man är så van vid att bedöma sig själv kritiskt, jämföra sig med andra, känna sig otillräcklig och tycka att man måste göra mer: "Jag duger inte. Jag är inte framme. Inte än. Inte idag."
Du tackar alltid andra eller beundrar dem för vad de gjort. Varför inte en endaste gång med total ärlighet tillåta dig "fräckheten" att beundra dig själv för allt gott som du gjort?
Tänk på allt som du är bra på, allt som är bra med dig och alla de gånger som någon har haft anledning att vara glad för att du finns. Skriv ner!
Minns alla gånger som du varit där för en vän, tänk på vilken underbar älskare du varit för partnern eller ex-partner, på alla djur du varit snäll mot och alla barn som du har gjort glad. Ta god tid på dig, stressa inte och låt känslorna komma som de vill.
Var ärlig, du behöver inte fejka. Detta ska inte visas upp för någon annan, utan är privat envägskommunikation mellan Dig och Du.
Var inte blygsam heller. Tänk inte: "Äsch, det där var väl ingenting, vem som helst skulle ha gjort likadant."
Kom inte på motargument: "Visst var jag schyst den dagen, men jag hade ju varit skittaskig innan dess." Det finns en tid för sådana reflektioner, men den tiden är inte nu.
När du tänker efter ärligt utan att vara tvångsmässigt självkritisk så lossnar det. I början känner du dig kanske fånig och uppblåst, men efter ett tag kommer du in i känslan och det underbara börjar. En känsla av enorm kärlek dyker upp, som om livet och universum kramade om dig. Kanske finns allt bara i ditt huvud, men det spelar ingen roll. Det är härligt oavsett ursprung.
Vilken tur att du finns! Tur för pensionären du tar hand om, för ditt barn, för den ledsna tjejen på tunnelbanan som du gav komplimang till innan du gick av, för fisken som du släppte tillbaka i vattnet, för killen på utlandsresan som verkade ensam och som du bjöd till dina polares fest, för uteliggaren som du köpte kaffe till, för studenten som hade tappat plånboken och som fick låna en hundring för att åka till sin hemstad, trots att du inte kände honom"
När man väl börjat kommer man på fler och fler saker. Tänk igenom alla bra saker som du minns, så länge du orkar. Tacka för att du finns!
Känslan av att älska sig själv utan inblandning av ett uppblåst ego är obeskrivlig. Du har din plats i livets gigantiska pussel. Redan i dag kan du titta i backspegeln och se att du har betytt mycket och varit avgörande för många. Du har varit uppskattad. Du är älskad.
Det är stort.
"I början
känner du dig kanske fånig och uppblåst, men efter ett tag kommer du in i känslan och det under-
bara börjar