Underskattningen av tjejer är samhällets största lögn
Jag minns hur jag grät. Av ilska och frustration, och en uppgivenhet jag inte kunde sätta ord på. Jag var tolv år gammal och känslan var ny. En oro i maggropen, som att jag plötsligt var på väg att förlora all kontroll. Som att mattan, den av gräs och fotbollsdrömmar, dragits undan under mina fötter och fällt alla chanser jag hade att bli som allra bäst. Jag var tolv år gammal och hade spelat fotboll med killarna sedan jag först fått en boll vid mina fötter. Bytt om i domarnas omklädningsrum, blivit retad innan matchstart.
“Ey, de har en tjej i laget”.
Skratt.
Som att det var ett skämt. Något dåligt. För kan tjejer verkligen det killar kan? Det var ju ingen som trodde det. Och om något så kunde killar sparka på en boll.
Så jag slet, tränade, fick alltid starta. Älskade fotbollen och hade Hanna Ljungbergs tröja på en galge på väggen. Vågade inte ha den på mig, av rädsla för att den skulle bli skrynklig. Så var jag plötsligt tolv år gammal, på väg att fylla 13, det var dags att ta ett steg upp för laget och jag fick inte längre vara med. Inte längre ta en killes plats. Jag blev hänvisad till ett nystartat tjejlag och jag trodde, uppriktigt, att det var slutet. För jag hade ju fått höra att tjejer inte kunde spela fotboll. Inte kunde bli lika bra. Jag var ju ett undantag? Eller?
Så jag grät av ilska och frustration för att samhället och idrottsvärlden, den jag älskade, sa till mig att drömmen inte längre kunde bli sann. För att tjejer inte kan.
Det var ju – är ju – inte sant, underskattningen av tjejer är samhällets största lögn, och jag skulle bli varse. Men då var jag 12 och hade ingen aning. Och i slutändan skulle allt lära mig något betydligt viktigare än att dribbla på en plan av gräs.
Jag påmindes mycket om allt det här i helgen, när jag såg damlandslaget spela framför rekordpubliken 25 882 personer på Friends arena. Det finns, enligt Svenska Fotbollförbundet, inga regler för att tjejerna inte får spela på Friends. Nu bevisade de också att de kan.
Och på läktarna satt så många unga tjejer, med fotbollsdrömmar i bröstet, som inte kommer att behöva gråta i frustration. Som fick se något annat. Att tjejer kan, precis så som de alltid kunnat. Att publiken också reser sig för dem. Och det var så jävla fint.
Fotbollen lärde mig som sagt mer än att dribbla. I slutändan lärde den mig också något av det viktigaste att veta. Att det går att höra hemma på en spelplan som antagits tillhöra killarna.
Att träning ger resultat. Att hårt jobb lönar sig. Att passion fostrar självsäkerhet. Att ett första resultat inte är allt. Att normer är till för att brytas. Spelplan, arena eller plattform – det går att bänka en kille. Att kräva sin plats, att ta den och få den.
Fotbollen lärde mig att drömmar inte ägs av en könsmaktordning.
För det går att dribbla sig igenom den med.