Vems tro får man skratta åt?
Det är lätt att skratta åt den inofficiella svenska statsreligionen jag tror inte på Gud men jag tror på något – ett slags existentiell e-cigg som nästan varannan medborgare unnar sig – men den kapslar också någonting väldigt mänskligt: vårt famlande efter mönster och mening. Eller bara någonting som vadderar mot kylan när det drar från avgrunden. Om det till äventyrs finns en parkmiljö på andra sidan döden vill man ogärna bli stoppad i grinden bara för att man helt slutat tro. Kanske att man kan be Gud tona ner det bibliska lite när man kommer dit?
Men varför är det så lätt – och med lätt menar jag väl oproblematiskt – att skratta åt den som tror på något medan det ofta anses elakt och liksom onödigt att skratta åt (eller ens utmana) den som kort och gott tror på Gud?
Är det för att det är så typiskt svenskt att tro på något? Ett slags religiös köksö för den mjukspirituella medelklassen som tittar på spökjakt i TV4:s underkanaler och manifesterar sin frigående själ i en marockanskt mönstrad soffkudde. Vi älskar ju att skratta åt oss själva och vår ängslighet, åt mellanmjölkigheten i världens modernaste land. Och detta något har väl en andlighetshalt på ungefär 1,5 procent.
Jag tror inte på Gud men jag tror på något är “Solsidan”-repliken som Felix Herngren glömde skriva in i manus.
Men vanligheten är inte hela förklaringen. Jag skrattar lika obekymrat åt vissa smalbandstroende. Även försvinnande små grupperingar. En vän berättade att hans kusin går en kurs där han får lära sig att prata med döda katter och jag skrattade så att saker började välta omkring mig. Ett ringande och okomplicerat skratt. Liksom renande.
Som om det vore konstigare att prata med döda katter än att prata med Gud. Egentligen. Katten har ju med all säkerhet åtminstone funnits innan den blev överkörd och började prata med någon kattviskare på Gotland.
(Nu stiger skrattet i mig igen, man kan ju inte ens be en levande katt att sätta sig ner!)
(Och nu måste jag helt enkelt ta en paus för jag började tänka mig filmen “Ghost” fast med en katt i stället för Patrick Swayze.)
(Nu är jag tillbaka.)
Jag har heller inga problem att skratta åt scientologer. Mest för att de är galna, även om deras berättelse egentligen är mindre otrolig än de kristna kyrkornas. Som jag aktar mig för att kalla galen men ändå skrattar försiktigt åt. Svårare med islam och judendomen. Det känns som att skratta nedåt och det är aldrig riktigt kul. Svårt att vara konsekvent i skuggan av den samtida hatindustri som hemsöker västvärlden med organiserad hets mot judar och muslimer. Hatet mot och förföljelsen av kristna sker tydligen tillräckligt långt bort för att jag ska kunna skratta obesvärat (men försiktigt) åt deras systrar och bröder i närområdet.
Mormonerna däremot. Med Joseph Smith och guldplåtarna som han tyvärr inte fick visa för någon. Det är inte klokt hur rolig mormonismen är med sin obefintliga förankring i den belagda historien. Bluffen är så akut uppenbar. Bara att öppna spjällen på vid gavel och släppa ut skrattet.
Det underlättar förstås att jag inte känner några mormoner. De enda troende jag skrattar åt och med, ansikte mot ansikte, är mina katolska vänner. Det är något med deras benägenhet att berätta att de är katoliker, hur de liksom veganer och Android-användare aldrig missar en möjlighet att upplysa sin omgivning. De kan bara inte dölja sin belåtenhet över att katolicismen är lite filmisk och sexig.
Att se över sin syn på tron kan ge en del besvärande svar på frågor om hur tolerant och konsekvent du egentligen är. Jag har som du säkert noterat på vägen hit en del att jobba med.
Friheten vi tar oss att skratta mer åt vissa människors tro än åt andras (om du tror att du inte tar dig den friheten, googla lite på modern asatro) har väldigt lite att göra med trons rimlighet. Den döda katten är verkligen ingen orimligare samtalspartner än Gud.
Det handlar mer om hur djupt i historien och kulturen religionen är förankrad och att vi – om än omedvetet – kan urskilja den faktiska vetenskapliga skillnaden mellan tro och vanföreställningar.
Dean Burnett, doktor i neurovetenskap vid universitet i Cardiff, skrev häromveckan en rätt så underbar text i The Guardian om den här skillnaden, som helt kort kan sammanfattas med att religiös tro linjerar med den modell av verkligheten din hjärna byggt upp genom kultur och fostran medan vanföreställningar är något du tror på trots att det kolliderar med den.
Det kan verkligen finnas goda skäl att backa ut ur rummet om någon börjar prata med kattspöken.
Och jag är glad att jag hittade tillbaka till kattspöket här för jag trivs inte i allvarliga samtal om religionen eller dess roll i samhället. Det finns faktiskt ingen fråga jag är mer kluven och ängslig inför. I ett försök att formulera en egen utgångspunkt landade jag en gång i följande väggbokstavskompatibla mening: Friheten att tro på vad man vill är avgörande för en välmående demokrati och en välmående demokrati är avgörande för att vi ska sluta tro.
Varför det nu är viktigt att sluta tro? Jag kan inte ens förklara det.
Det finns åtminstone en uppriktig ödmjukhet i begreppet troende, om man verkligen smakar på det. Det heter ju inte vetande, det heter troende. För att man tror. Och jag har inget emot troende så länge de inte försöker tro med mig. Eller barnen.